Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensilering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensilering
Ensilering
blir obetydlig. Förlusterna i näringsvärde bliva lägre än
vid varmjäsningen, men ensilagets sura karaktär
framträder mera — det kallas ofta surfoder — ehuru
sur-hetsgraden vanligen är ungefär densamma som i
varmjäst ensilage. För att effektivt kunna utestänga luften
böra helst täta silor användas. Spärrigt foder bör
skäras till hackelse för att packa sig bättre. En
noggrann sammantrampning är nödvändig, varvid man
vid gropsilor och stackar ofta tar en häst till hjälp, som
ledes eller rides i fodermassan. Tillsats av vatten är
också ägnad att göra fodermassan tätare. Ofta blir dock
ett försämrat resultat följden, tack vare att
temperaturen på grund av vattnets stora värmerymlighet blir
alltför låg. Sedan silon fyllts, belastas den vid torn
med trälock och tyngder och vid gropar vanligen med
ett lager säckar närmast fodret och därpå 40 cm jord.
Medelst kalljäsning kan man konservera även ganska
sockerfattiga material såsom klöver och
baljväxtgrön-foder men däremot icke en så sockerfattig och
samtidigt äggviterik växt som lucern.
Kalljäsningen har nått sin största utbredning i
Amerika, där man företrädesvis ensilerar majs. I regel
användas 10—15 m höga torn och fodret skäres till
hackelse, som fläktas upp i silon. Sedan fodermassan
sjunkit, kan man förnya påfyllningen. Det översta
skiktet, som noga tilltrampas, men vanligen endast
täckes med agnar o. dyl., förstöres men skyddar det
underliggande ensilaget. E. efter amerikansk förebild
har fått mycket liten utbredning i Sverige på grund av
de höga kostnaderna för silor och övrig utrustning samt
svårigheten att här odla majs. Hos oss tillämpas
kalljäsningen i första hand för konservering av
klöveråter-växt samt för rotfruktsblast och vanligen lägger man
då fodret i stack eller en enkel jordgrop.
En avläggare av den tidigare omnämnda
Herba-metoden är Herba-rejormmetoden, där motsvarande
slags silor användas, men där fodret i stället hackas och
omedelbart sammanpackas, varigenom en typisk
kalljäsning erhålles.
Risken för misslyckanden, som är rätt stor både vid
varm- och kalljäsning, söker man ofta minska genom
tillsatsmedel. Om härvid åsyftas ett gynnande av
mjölksyrejäsningen, är det vanligt att tillföra socker.
I Tyskland användes företrädesvis råsocker, hos oss
har däremot hittills endast melass kommit i fråga,
vilken dock ställt sig dyrbar. Dess näringsvärde går
nämligen till över 50 % förlorat. Koksalt praktiseras i
viss utsträckning som konserveringsmedel, men det
anses att för effekt av saltningen minst 2 kg salt pr
100 kg foder skulle erfordras, vilken tillsats
åstadkommer, att ensilaget blott kan förtäras i små mängder.
Tillsats av mineralsyror i syfte att genom ökning av
surhetsgraden giva jäsningsförloppet en gynnsam
inriktning tillämpas särskilt i Tyskland. Syrorna utgöras
huvudsakligen av salt- och svavelsyra. Bland dylika
metoder må Defu och Penthesta omnämnas.
A. I. V.-metoden, som på kort tid vunnit stor
utbredning, uppfanns år 1929 av den finske professorn
Artturi I. Yirtanen och tillämpas i Sverige sedan 1932.
En blandning av salt- och svavelsyra, s. k. A.
I.V.-lös-ning, strilas över fodermassan under inläggningens gång
och i sådana mängder, att både andning och bakterieliv
Ensilering. Fig. 1. Gropsilo med över- och undersilo.
snabbt bringas att avstanna. Härav följer att
näringsämnesförlusterna högst betydligt inskränkas och särskilt
gäller detta den värdefulla äggvitan. Metoden är
speciellt lämplig för sockerfattigt men äggviterikt material
och t. o. m. lucern konserveras med framgång. För
att kunna betecknas som A. I. V.-foder bör
surhetsgraden i den färdiga produkten ligga mellan pH 3
och 4. De tillsatta syrorna neutraliseras, vilket
innebär, att de bilda salter med basiska ämnen i fodret.
Därvid frigöras icke frätande organiska syror såsom
oxal-, citron- och äppelsyra, vilka alltså ge A. I. Y.-fodret
dess friskt syrliga smak. Först om surhetsgraden når
under pH 3, riskeras förekomst av fria mineralsyror
och därmed ett oätligt ensilage. Ett väl berett A.
I.V.-foder kan förvaras i flera år, om silon lämnas orörd.
A. I. V.-foderberedningen äger vanligen rum i runda
silor med täta väggar och pressaftavlopp i bottnen.
Gropsilon av trä — den vanligaste typen — är
särskilt lämplig för den, som med ringa kontantutlägg vill
pröva metoden. Den består av en i marken nedsänkt
1,5 m djup undersilo samt en flyttbar 2 m hög över-
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
