Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ensilage ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensilage -
blasten. Betmassa (se Fabriksavfall) nedlägges ofta
tillsammans med betlast, varvid ett utmärkt E.
erhålles.
Gott E. har en gynnsam inverkan på mjölkens
fetthalt och smörets konsistens och vitamininnehåll; detta
sista på grund av att vid ensilageberedningen
konserveras alla vitaminer bättre än vid torkning. På
grund av att även det bästa E. innehåller små mängder
smörsyrebakterier, är ensilagemjölk icke användbar
för framställning av storpipig ost, men väl för andra
ostslag (se även Grönfoder). F. J-l.
Ensilagetorn, se Ensilering.
Ensilerim|, insyrning, press/oderberedning, användes
sedan gammalt särskilt för konservering av sådant foder,
som på grund av hög vattenhalt eller ogynnsam
väderlek ej lämpar sig för naturlig torkning. I fuktigt, oftast
alldeles färskt tillstånd lägges fodret samman antingen
i stack, i en enkel jordgrop eller i en mera permanent
behållare, s. k. silo, samt utsättes för stark
sammanpressning. Genom inträdande jäsningar och numera även
medelst tillsats av kemikalier vid inläggningen
åstadkommes en sådan surhetsgrad, att de sönderdelande
processerna hämmas och massan blir hållbar. Den
färdiga produkten kallas ensilage, surjoder eller
press-joder.
Då en nyss avhuggen, ung växtmassa packas
samman och luftcirkulationen alltså begränsas, kan den
vid andningen alstrade värmen ej bortgå: fodret tar
hetta, bakterielivet stimuleras och en kraftig jäsning
inträder. Yid vissa temperaturområden gynnas
framför allt mjölksyrebakterierna, varvid stora mängder
mjölksyra bildas och övriga bakteriearter undertryckas.
Så småningom blir dock syrakoncentrationen så hög,
att ej ens mjölksyrebakterierna trivas längre, ett slags
jämviktstillstånd inträder: fodermassan är hållbar.
Andningen förbrukar en avsevärd del av fodrets
socker under bildning av kolsyra som bortgår:
betydande mängder lättlösliga kolhydrater förloras. Sockret
är även råmaterial för mjölksyrebildningen, som dock
sker utan förlust i fodervärde. Är fodret sockerfattigt,
händer det, att den nödvändiga syrabildningen aldrig
uppnås, då produkten blir dålig. Om också
mjölksyrebildningen gynnas, uppstå dock även andra syror,
främst ättiksyra, som innebär en betydlig förlust i
fodervärde, och smörsyra, som icke är önskvärd på
grund av sin vidriga lukt och genom att den
åstadkommer abnorm jäsning hos en del ostslag.
Äggvitan skadas även av sönderdelande processer, som
också vid snabb och tillräcklig syrabildning bli rätt
omfattande och som vid dålig jäsningsintensitet och
alltför rikligt lufttillträde kunna åstadkomma en
mycket försämrad kvalitet; massor av illaluktande
produkter uppstå och går sönderdelningen långt, kan
ammoniak bildas, vilken bas direkt motverkar upp-
- Ensilering
komsten av den för hållbarhet erforderliga surheten.
Ensilaget kan då mer eller mindre förruttna.
Av de jäsningsmetoder, som under tidernas lopp
utformats, skola här endast de viktigaste behandlas.
Varmjäsning. Härvid åsyftas en jäsningstemperatur,
som ligger över 40°C. Fodret får då till att börja med
ligga lätt sammanpackat och ett mycket vattenhaltigt
material bör förtorkas något. Genom den relativt rikliga
lufttillförseln blir andningen intensiv, temperaturen
stegras hastigt och en kraftig mjölksyrebildning
vidtager. Då den önskade temperaturen uppnåtts,
motverkas andningen genom en stark sammanpressning
medelst anbringande av ett nytt foderskikt ovanpå det
redan uppvärmda, genom jordtäckning och dyl. eller
genom mekaniska pressanordningar. Då
smörsyrebakterierna trivas bäst vid 35—40° C, är det nödvändigt
att överskrida detta temperaturområde. Trots stark
ökning av trycket kan temperaturen ibland stiga
mycket högt — till 60° och därutöver — varvid
onödigt stora mängder socker förbrännas. Varmjäsningen
är endast lämplig jör sockerrika foderslag, framför allt
gräs, och kan nästan betraktas som oanvändbar för
baljväxter, som i allmänhet äro sockerfattiga.
Varmjäst ensilage erhåller en om vört påminnande,
aromatisk lukt och kallas därför ofta för sött ensilage.
Bland varmjäsningsmetoderna är holländska
stackmetoden den mest använda. Fodret packas härvid
samman till en stack, som delvis kan läggas under
markytan. Är fodret mycket vattenhaltigt, sker
inläggningen med jämna avbrott, så att enredan inlagd portion
hinner i lämplig grad uppvärmas, innan en ny pålägges.
Man eftersträvar en temperatur av omkring 50° C.
Tämligen torrt foder kan läggas in utan avbrott till
stackens fulla höjd, upp till 3,5 m. Sedan även det
översta lagret tagit värme, belastas stacken med c:a
60 cm jord, och när den sjunkit, kunna även sidorna
jordtäckas.
Den från Schweiz härstammande Herba-metoden,
som numera övergivits, skiljer sig från den föregående
huvudsakligen därigenom, att silor med lock och
mekanisk sammanpressning tillämpas.
Framställningen av elektroensilage har också endast
historiskt intresse. Flera dylika metoder ha utformats,
bl. a. den i vårt land prövade Elfu-gropmetoden.
Uppvärmningen skedde här med tillhjälp av elektrisk
ström, som dels passerade i fodermassan instuckna,
stavformiga värmeelement och dels leddes genom
själva fodret med stavarna som elektroder.
Omkostnaderna blevo emellertid höga och metoden hade även
tekniska brister.
Kalljäsning. Härvid bör jäsningstemperaturen ej
nämnvärt överstiga 30° C. Genom att fodret
omedelbart kraftigt sammanpackas, begränsas lufttillförseln
starkt, andningen hämmas och temperaturstegringen
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
