Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antiseptik och aseptik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antiseptik och aseptik -
Erfarenheten visade emellertid snart, att de
antiseptiskt verkande ämnena ingalunda äro oskadliga för
människokroppen; de verka såsom gifter och de skada
kroppens vävnader, så att läkningen försvåras. Man
fann också, att det var möjligt att med skrupulös
renlighet, vädring etc. hålla luften praktiskt taget fri från
sjukdomsalstrande bakterier och att faran för
infektion från luften på så sätt kunde nedbringas till ett
minimum. Man lärde sig vidare att genom upphettning
sterilisera (smittrena) instrument, förbandsartiklar
m. m. ännu säkrare än genom antiseptiska ämnen,
och där detta sätt ej kunde användas, såsom å
patientens och operatörens hud, visade det sig möjligt att
genom grundlig tvättning, borstning och torkning,
alltså huvudsakligen på mekanisk väg bortskaffa och
oskadliggöra åtminstone flertalet där befintliga
bakterier. På 1890-talet började man därför att alltmer
inskränka bruket av kemiska bakteriedödande medel och
i stället tillgripa fysikaliska metoder, nämligen mekanisk
rengöring och värmesterilisering. Man insåg, att det icke
var i såret, utan under förberedelserna till operationen,
som huvudstriden mot bakterierna borde utkämpas.
Aseptikens segerrika genombrott har emellertid icke
medfört, att antiseptiken förlorat ali betydelse. Är det
fråga om vävnader, som redan äro infekterade med
sjukdomsalstrande bakterier, komma fortfarande
antiseptiska ämnen till användning, om också på ett vida
skonsammare sätt än i antiseptikens barndom. Man
söker alltjämt efter ämnen, som äro fullkomligt
oskadliga för kroppens vävnader på samma gång, som de
äro bakteriedödande, men detta mål har man nått
endast i vissa begränsade avseenden.
I det dagliga livet har man ju alltid att räkna med
att praktiskt taget alla föremål och icke minst vår egen
hud är starkt förorenad av bakterier, bland vilka även
sjukdomsalstrande smittämnen finnas, och att därför
alla sår, som uppstå genom olycksfall, redan från
början äro mer eller mindre infekterade. Det kunde
därför förefalla fullt motiverat att i dylika sår använda
bakteriedödande ämnen, men erfarenheten har visat,
att när det gäller enkla, relativt ytliga sår, äro vanligen
kroppens egna försvarskrafter i stånd att övervinna
infektionen. Även vid smärre sårskador bör man
därför så långt ske kan undvika att reta de skadade
vävnaderna genom starkare antiseptiska ämnen och
i huvudsak handla efter aseptikens principer. De
relativt svaga antiseptika, som i våra dagar användas
vid sårbehandling, torde ha sin huvudsakliga betydelse
däri, att de försvåra bakteriernas utveckling i
förbandet och på sårets yta, och icke i att de effektivt döda
bakterier i dettas djupare delar. Det är endast, när man
har anledning att misstänka en allvarligare infektion,
som en kraftigare antiseptisk behandling kan vara
påkallad. (Jfr Sår.) G. Dig.
- Arbetarbostad
Antitoxin, se Bakterier och Immunitet.
Antoeyaner, se Växtfärgämnen.
Antracit, se Bränsle.
Anämi, se Blodbrist.
Apatit är ett av våra få och det viktigaste fosforhaltiga
mineralet. Det utgöres av kalciumfosfat med klor eller
fluor och bildar hårda kristaller av mycket växlande
färg, form och storlek. A. utgör huvudmassan av
bergarten fosforit, som i stor utsträckning brytes i norra
Afrika (Algier- och Tunisfosfat) och som är det
viktigaste råmaterialet vid superfosfatfabrikationen. A.
förekommer i många av våra järnmalmer. Då
fosforhalt ej är önskvärd i smidesjärn (gör järnet sprött),
kan man vid malmsmältningen tillsätta kalksten, som
förenar sig med malmens fosforsyra och kiselsyra
under bildning av s. k. »Thomasslagg», vilken efter
målning användes som gödselmedel (Thomasfosfat). I de
flesta bergarter och jordar förekomma små mängder
A. Trots att mineralet är relativt motståndskraftigt
gentemot förvittring, är det dock växternas viktigaste,
naturliga fosforkälla. P. E.
Apel, se Äpple.
Apis, se Biskötsel.
Apoenzym, se Enzym.
Apogami, se Fortplantning, växter.
Aptering, se Virkesdrivning.
Aquilegia, se Akleja.
Arabiskt fullblod, se Hästraser.
Arachis, se Jordnöt.
Arbetarbostad. Samtidigt som lantarbetarnas ställning
i våra dagar betydligt förbättrats, ha också ökade krav
på deras bostäder blivit aktuella. Ännu i början av
detta sekel förekom det, att drängstugan placerades
i stall eller ladugård och med en inredning av allra
torftigaste slag. Även familjebostäderna uppfördes
alltför ofta på ett synnerligen primitivt sätt, ibland
utan förstugor eller förrådsutrymmen och utan
möjlighet för innehavarna att på vintern uppvärma de
olika rummen.
De nya lantarbetaravtalen ha äntligen sökt råda
bot för dessa missförhållanden, dels stadgat en viss
minimiyta på bostaden, dels föreskrivit vilka extra
utrymmen i form av förstugor, skafferi, garderober
etc., som skola finnas, och slutligen infört
bestämmelser om en viss hygienisk standard, som icke får
underskridas. Det är också otaliga A., som numera av
hälsovårdsnämnderna utdömts, varför en mycket kraftig
om- och nybyggnadsverksamhet blivit nödvändig på
detta område.
A. skall numera ha en effektiv golvyta av minst
35 kvm. Det är emellertid icke oväsentligt, hur denna
area utnyttjas, d. v. s. hur planen för byggnaden
utformas. Utvecklingen har därför varit mycket ojämn,
många lantbrukare ha med anlitande av lämpliga ex-
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
