Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jungfrur i allmänhet stå bra mycket högre på den sociala trappstegen än
»bondpigorna».
»Och så kan Olof komma hit till oss och hälsa på henne», sade
Emil vidare med lätt eftertryck på »oss». Ty Olof var ju myndig,
och vi ville båda hjälpa honom att bli trogen sin rara Anna, men intet
finge ske i smyg.
Och Olof förstod detta mycket väl. Under de fyra år, Anna var i
köket hos mig, kom han ofta och besökte henne, men aldrig utan att
han först liksom anmält sig hos oss.
Nå, år gick efter år; Anna lärde väfva och sy och laga »fin» mat
— det är något, som bönderna beundra; de ha alltid »kokfru från
staden» på sina kalas, och hur enkelt de än lefva i hvardagslag, så vankas det
då både pastejer, glace och viner. Hon utvecklades alltmer till en själfständig
och tänkande ung kvinna; men det låg ofta något vemodigt öfver
henne. Det var, som om modrens hårda ord: »hellre min son i grafven
än gift med en fattigtös», icke kunde gå ur hennes tankar. Hon kunde
stå och stirra i elden långa stunder eller lyssna till suset i tallen, och da
såg jag alltid på det bittra draget kring de friska vackra läpparna, hur
det var fatt med henne.
Modern höll i sig. Och så började Olof bli klen; han blef dyster
och tacklade af; Anna grät bittert och sörjde sig blek, och oss gjorde
denna uppriktiga hjärtesorg djupt bedröfvade.
Då beslöt sig Emil för att gripa in: han gick en dag till gumman
och föreställde henne, huru lätt hennes ord, som blifvit till en visa i hela
socknen, kunde bli sanning; hon skulle därför nu låta de unga få hvarandra;
flinkare svärdotter än Anna kunde hon ej finna, Olof vore rik för
två och kunde godt ha råd att gifta sig med en fattig flicka, när denna
var så fin och vacker och duktig.
Det där tog, och gumman bief en smula betänksam. Det var nog
»visan», som gjorde det mesta, ty bönder ha otrolig respekt för hvad
»som säges» om dem; i det stycket äro de rent af moraliskt fega. Men
tungt i vågskålen låg också det, att Anna i folkuppfattningen blifvit lite
»herrskap», hon med, fast det är visst och sant, det fanns intet arbete,
som hon drog sig för, hvarken att gräfva i trädgården eller att sköta om
kor och grisar.
Så en dag kom Olof strålande till oss och sade, att nu skulle Anna
hem till modern och honom — modern äger gården, förstår du, och har
rätt att behålla den, så länge hon vill — och bad, att hon skulle bli ledig
från tjänsten till våren.
Ja, visst fick hon bli det, och vi väntade, att det nu skulle bli bröllop.
Men sommaren gick och hösten kom och intet hördes af; det pratades
mångt och mycket om Olof och Anna, och folk sade, att han »naturligt
vis ville ha henne litet för sig själf i sommardagarna».
Vi voro både ledsna och onda, och Emil sade till Olof, att det
hade han ej väntat af honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
