Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammansmälte i hvarandra: violett, gult, mattgrönt och allra längst bort
mörkt, kallt stålgrått — den bistra vinternattens förebud.
Vi gingo uppåt skogen, rakt in i strålskimret. På en ås invid vägen
ligger ett soldattorp, Solbo — tycker du ej, det låter björnsonskt?
Granarna stodo snöhöljda rundt omkring, hvita ända upp i toppen och
skymde för aftonrodnaden; inne i stugan flammade elden på den öppna
spiselhällen, så att det lyste i strimmor ut öfver snön, och soldathustrun
kom gående hem från handelsboden med en korg i handen; det var en
ung, högrest kvinna, klädd enligt -traktens sed i sin korta, svarta, veckrika
klädningskjol, som svängde litet vid den raska gången, i brokigt
förkläde, kort fårskinnsjacka och röd hufvudduk. Hon var röd på kinderna
af hälsa och skarp vinterluft samt klar och glad i ögonen. Om du
sett henne, där hon, färgrik som en domherre midvinterstid, stod på den
lilla förstukvisten, skulle du ha sagt, att hon gjorde sig synnerligt väl i
snölandsomgifningen.
Torpet kom mig att tänka på ännu en page d’amour, hvilken du
skall få som slutkläm i detta mitt långa bref, som en bekräftelse på hvad
jag nyss skref, att det undantagsvis finnes stark och äkta kärlek på landet
också, kärlek som kan bestå trots hinder och fördom. Ty det skall
du veta, sådan aristokrati som bland våra storbönder finner du knappast
inom den andrygaste adelsätt, och det sociala afståndet mellan en hemmansson
och en tjänarinna är lika stort som mellan en grefve och en
hemmansdotter.
Nåväl, när vi kommo hit, bodde i torpet en annan soldat, en gammal
man, som hade en dotter, Anna, en Synnövetyp, kraftig, spänstig,
ljus i ansiktet, blond i håret, frisk i humöret, en riktigt rar, vacker och
duktig flicka. Skogen, hvari torpet ligger, tillhörde en mycket rik änka
med en son, redan myndig, en bra pojke med både hufvud och hjärta,
men inte så särdeles stark till hälsan.
Han och Anna hade varit lekkamrater, sedan de voro små, och Anna
hade ofta brukat »hjälpa till» uppe vid gärden. De hade alltid hållit af
hvarandra, och han kallade henne ständigt sin fästmö. Hans mor däremot,
det var en änkedrottning, det. När Olof, sonen, förklarade att han ville
gifta sig med Anna, svarade hon högt och kallt: »Hellre vill jag se dig
i grafven än gift med en sådan fattigtös.»
Anna förbjöds att någonsin mer visa sig i hennes hus.
Då kom Olof i sin bedröfvelse till oss och anförtrodde oss sitt bekymmer.
Han ämnade sätta Anna i någon »lära», så att hon kunde bli
litet »för mer»’än bara bondpiga, och sä ville han se tiden an och söka
beveka modren.
»Låt Anna komma hit», sade Emil och såg på mig.
»Ja, låt Anna komma hit», instämde jag, »här skall hon få lära allt
hvad jag kan bibringa henne, och så är hon i godt förvar; jag är viss
om att hon är en bra flicka.»
Den som blef glad, det var Olof, ty prästgårds- liksom herrskaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
