Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 37. Frestaren och förskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
kommen ut sedan! Mörkt öl, surkål, röda lyktor.
Mycket folk i kväll och en extra jazzorkester. Två äkta
negrer. Tja! Tiden kräver negrer. Förlåt!
Härpå försvann hovmästaren, som om han plötsligt
fallit ner genom en lucka i golvet.
— Vi ä ju, som sagt, här, började åter
teaterdirektören, när nu herrarna blivit ensamma, för att
undersöka dessängerna. Sällskapet spelar på annan plats,
men nu skulle det gälla lokaliseringen av revyn här i
stån. Hör nu, herr Erlandsson, lova mig nu att hjälpa
oss, jag har hört att ni är en talång! Ah, neka inte,
för det går inte me mej! Herr Erlandsson har blivit
varmt rekommenderad.
— Ja, svarade Cello något generad. Visst har jag
skrivit vers, men det är inte den sortens vers. Jag tror
inte att jag ligger för kupletten, det tror jag verkligen
inte.
— Kupletten! Bah! Herr Erlandsson är visst
musikalisk också?
— Något. Jag spelar violoncell.
— Duger också bra, men här rör det sig om det
levande mänskliga livet, se! Jag behöver väl inte fråga,
om herr Erlandsson har sett mina tidigare revyer?
— Jag bekänner, svarade Cello, att jag bara har sett
en utav tre.
— Jaså, verkligen, sade direktören något besviken.
Emellertid. Förr hade jag ju den där oerhört
talång-fulle slakthuskamrer Vesterström att skriva kupletter,
och han hade just det rätta greppet. Han kunde lägga
in det, så det kittlade i dom, se, just på det rätta sättet.
Så där om kärleken — tralalala! Men liemannen
skördade, mänskligt att döma, Vesterström för tidigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
