Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luftens herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen
mot vattenfallets vackra vägg.
Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon
bara skrattade.
Vi försökte med alla språk vi luktat på, men
hon stod bara och gungade med det ena benet
och såg på oss under halvslutna ögonlock och log
— och en svart lock ringlade sig ned vid hennes
öra och rörde sig som en daggmask som söker
sin maka en regnkväll på en åkerren — och hon
blåste på den och skrattade, men den ville söka
sig in i henne, i ögonen, i munnen, längs
kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan,
vecket, som inte var ett veck utan en kurva av liv
och kött, brunt hull, dunigt brunt hull.
— Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi.
Hon är omöjlig i språk — vi begriper henne inte.
Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!
Och jag försökte mimiskt framställa ett
förslag. Hon skulle följa oss ned till vår lägerplats
och tära något champagne.
Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta
för henne, men jag hade också fått använda all
min överflödiga intelligens.
Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den
skulle naturligtvis ha förstörts om hon följt oss
genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och
på sin klänning och skakade på huvudet. Och
denna skakning beledsagade hon med ett
outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande
hånfullt vackert genom flera oktaver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
