Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luftens herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visade en röd strumpa med en broderad svart
alligator på, vars ögon voro smaragder. Under
vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som
en femöring, med svarthår på, och från örsnibben
hängde en tunn guldkedja med en turmalin som
vilade just på födelsemärket och såg ut som ett
försök att blotta hemligheter, mystik, för den som
ville förstå.
Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och
saliven glänste på hennes starka hörntänder.
Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle
tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i.
Men då hade man krossat skallen.
Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans
samtidigt.
Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm
och frågade på franska om vi kunde vara henne till
någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud
och håret dallrade långt efter det hon slutat med
skakningen. Hon förstod inte. Hon bara skrattade.
Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad.
Han gav henne en toreadorblick — och jag tyckte
mig se henne darra en kvarts sekund — och
frågade på engelska, vad hon önskade. Hon
skakade återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade
— och hennes ögonhår, långa och mjuka, skälvde
som om en bris gått igenom dem — och så slog
hon upp ögonlocken och visade två agatbrunnar
och skrattade — kling — klang — som med en
ton av ebenholts på slipat glas — ha — ha — en
hel oktav. Och hennes bröst skälvde litet och
stannade — ping pang — och hon stod så — eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
