Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Slaget vid Yalufloden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
General Inoaye log, när han hörde talas om dessa försenade
ansträngningar att hejda honom; i åratal omsorgsfullt uttänkta
planer skulle näppeligen korsas af några brådskande åtgöranden i
elfte timmen.
Solen hade knappast gått upp, när striden inleddes af en
allmän artillerisalva utmed de japanska linjernas hela längd.
Fienden gaf intet svar; det tycktes nästan, som om positionen redan
öfvergifvits. Men snart gafs order åt det japanska infanteriet att
skrida till anfall.
De tre divisionerna satte sig samtidigt i rörelse. Bob kunde
ej se, hur de bägge andra betedde sig, men han såg på med
spändt intresse, när Tolfte divisionen rusade utför sluttningen ned
mot Ai-hos strand. En mördande gevärseld öppnades mot dem
från de ryska löpgrafvarna. Men icke en man sviktade. Med
viga språng, somliga användande det skydd, som terrängen här
och där gaf, andra föraktande dylika försiktighetsmått, nådde de
snart floden. De störtade ned i den, hållande gevär och
patronkök högt öfver hufvudet, och upptogo striden mot den starka
strömmen, som sköljde förbi dem och nådde dem upp till bröstet.
De hade nu kommit in i själfva centrum för den ryska elden;
flodens yta bubblade och sjöd under kulregnet, och de hvirflande
vattenmassorna färgades röda af Japans ädlaste blod. Men fram
till Bob, som med lysande blick följde dem från kullen ofvanför,
trängde, buret af morgonvinden, ljudet af deras krigssång —
»Åh, lätt är att öfvergå Yalufloden!»
och med upphöjd och lycklig likgiltighet sträfvade de framåt.
Se, nu nå de stranden midt emot! Ändtligen — det
förefaller som en evighet! — är öfvergången fullbordad. Uppåt,
uppåt klättra de, under kärf tystnad klamrande sig fram öfver
stenblocken. Luften genljuder af gevärssalvor, den darrar under
de tunga kanonernas dån. Män falla tätt, men de öfverlefvande
hasta framåt som förut, uppför de tvärbranta stigningarna, allt
närmare fienden uppe på krönet.
Bob, som darrar i hela kroppen af sinnesrörelse, står ej
längre ut med att vara overksam. Han vänder sig till en äldre
stabsofficer:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
