Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Herdaminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankfullt böjda huvudet, att pipan snart borde fallit till golvet,
och det kan knappast fördöljas, att rike Matti Alaniemi från
Arpela redan låg där själv så lång han var.
Men kapten Turdfjell höll på att förtälja:
När Offerdalins flyttat till Arvidsjaur, hade de sent en
kväll fått besök av en kvinna, som sade sig hava skidat upp
ända från Lillpite. Hon var mycket fattig, lät det, frös och
var utsvulten, frågade om man ej hade något arbete åt henne,
så att hon sluppe frysa ihjäl. Hon ville göra vad som helst.
Ingeborg Pehrsdotter hette hon, och inga släktingar ville hjälpa
henne.
Nåja, frun, som hette Wangstadius och var beskedlig som
alla Wangstadierna äro, gav henne litet arbete, fast hon tyckte
kvinnan såg något underlig ut. Hon fick spinna ull och nysta
så länge för bara maten.
Så gick det om en tid, men då hände sig, att tre nystan
kommo bort, och ingen människa hade tagit dem. Pigorna
förstodo nog, att det var den där kringstrykerskan, som lagt
sig till med nystanen och gömt dem. Det läto de henne ock
veta, och då såg hon ännu besynnerligare ut, tyckte de.
En dag, då de satte riktigt åt henne, blev Pehrsdotter rent
rasande, svor och sade: »Sannerligen skall jag inte sätta märke
på dens finger och näsa samt en levande orm i dens liv, som
nystanen borttagit haver!»
Det gick om några veckor igen, och vid Mattsmässotiden
återfann Offerdalins hustru alla tre nystanen i ett häbbare,
där hon själv hade lagt dem jämte andra saker. Hon hade
alldeles glömt av, att hon lagt dem där.
Allt kunde ju då varit bra, men nu var satan framme:
Efter Pehrsdotters undsägelse hände prästfrun, att hon på
vänstra handen och tredje fingret fick en växt, på vänstra sidan
av näsan en röd fläck och invärtes ett ont, vilket mer och mer
tilltog och omsider kändes som en levande orm.
Ja, häxan togs i förhör av prästen. Hon nekade att hon
kunde förgöra någon. Så göra de alltid. Men det märktes
på hennes ögon, att den lede hade makt över henne; och då
ormen efter en tid så ätit och förtärt samt med sitt gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
