Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det nationella som teori och känsla. Svar till min vän Ellen Key med anledning af hennes öppna bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af det slag, du menar. Vår glädje är med så
förvånansvärdt sköra band fastknuten vid
samhällsordningen, att vi icke ens i inbillningen tyckas
därvidlag på fullt allvar söka ett sammanhang.
Eller har du månne icke någon gång längtat att
genom ett under kunna förflyttas tillbaka i tiden
och en solig morgon själf stå lifslefvande på det
gamla torget i Atén? Och dock skulle du där se
djuren misshandlas, höra trälar och tiggare ropa
efter en allmosa. Du skulle ängslas af en allmän
politisk osäkerhet, och om du råkade att uttala en
misshaglig tanke eller hopsätta ett musikstycke efter
ditt eget gehör eller pryda en gudinnas sköld med
bilder efter ditt eget tycke, kunde du bereda dig
på döden. Glädjekänslan står långt mer på
teoretiska fötter än på praktiska, och dikten och
filosofien äga i sin makt att kläda hela tidehvarf i
svart eller skarlakan eller i stoicismens mer neutralt
hvita toga. Ovillkorligen rinner mig det talesätt
i minnet, som under sjuttonhundratalets senare
hälft så ofta bröt udden af ett vidrigt öde: Än
sen, jag har ju min filosofi!
Äfven den konstens renässans, om hvilken vi
för några år sedan samtalade och spådde, har blifvit
en verklighet. Litet vet jag om jag är någon god
sångare eller icke, men jag vet med bestämdhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
