Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fann, att hon icke var ond. Endast rädd såg
hon ut, rädd, som om hon på gamla dagar
plötsligt och mot sin vilja kommit att vara
med om något orätt.
— Jag vill ingenting veta om sådant, sade
gamla Sara. Kom det ihåg!
Lättad från den oro, som gripit henne,
återvände Karin in i sitt rum. Af Saras ord
och hela sätt förstod hon, att hvad som än måtte
hända, skulle den gamla icke förråda henne.
Lugnad bröt hon kuvertet. Det innehöll ett bref,
som Karin läste och kysste. Men inne i brefvet
låg en smal ring af guld med en liten infattad
blå sten. Och i brefvet stod:
»Ringen har varit min mors. Jag fick den
efter hennes död. En annan ring har jag icke
att gifva dig. Men den vill jag, att du skall
bära för att minnas mig. Göm den väl, så att
jag kan få den i byte en gång, när jag fäster dig
som min brud inför hela världen.»
Karin profvar ringen, högtidligt sätter hon
den på vänstra handens ringfinger, och när
hon det gjort, knäpper hon händerna samman
som till bön.
— Hvar kväll, tänker hon, skall den sitta
där, och hvar morgon skall jag se den, när
jag vaknar.
Därpå tar hon ur sin öfversla låda ett smalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
