Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Den tjänande synen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
An intressantare är att samme Bertrand Russeil, som förmådde
klart skildra brittiskt välde i Indien som terrorism och krigsförbrytelse
och som tyskarnas i Belgien under Första världskriget, gled över i ett
rasistiskt och imperialistiskt tänkande så fort han lät känslorna regera
som i Yokohama. Samme Ralph Fox som förmådde göra en klar
teoretisk analys av imperialism och den nationella och koloniala
frågans betydelse och som gick i döden för sin korrekta analys hade dock
när han släppte efter och blev konstnärlig imperialismens och
rasismens vanföreställningar i bakhuvudet och lät dem styra orden.
Den lojaliteten var viktigare för det Brittiska imperiets bestånd än
de 1 650 skott som brigadgeneral Dyer lät skjuta in i människomassan
i Amritsar. Den lojaliteten hade fötts ur två historiska nederlag: 1848
och 1857. 1848 led den enda verkligt breda folkliga demokratiska
rörelsen i England, chartiströrelsen, nederlag. Över hela Europa led
demokratien sitt avgörade nederlag. 1857 lyckades det britterna att
krossa den första stora indiska resningen. Från mitten av
aderton-hundratalet kunde härskarna i London hålla sitt eget folk servilt
genom att ge det uppgiften att vara fångvaktare åt irländare,
pun-jaber, burmaner och andra. Dessa brittiska fångvaktare var ingen
välfödd samling. De erhöll endast liten del av rovet. Men de satt lika
fast i imperiets fängelse som de folk de höll nere. Före sitt nederlag
hade chartisterna kunnat se detta. Efter nederlaget var det endast
några få — som Ernest Jones — vilka förmådde se ohyggligheten i
detta öde. Inte ens Första världskriget när folken i Europa
marscherade ner sig själva med hugg och slag i massgravarna eller Andra
världskriget när de marscherade in sig i gaskamrarna förmådde få
dem att bryta den syn som getts dem och lyfta blicken, se sig om och
befria sig. Nu vaktar det arma och förtrampade ryska folket de
förtryckta folken i det väldiga ryska folkens fängelse och det skickar sig
själv i Gulag om det kommer på sig med att knorra.
Men kedjan bryts där den är som svagast. Tredje världens fattiga
befriar sig och när de befriar sig störtar hela byggnaden. Först när de
europeiska folken befrias från sin imperialism kommer de loss ur sitt
fängelse.
Konstens uppgift — modernistisk, traditionell, populär, elitär,
vänster, höger, Hollywood, Broadway, tvålopera eller intimaste
centrallyrik — är i denna tid att verka bekräftande och förstärkande på
fångvaktaruppgiften. Konsten sitter med fördom och känsla och
bildspråk i bakhuvudet och styr synen så att utsugningen må fortgå. Det
spelar ingen roll om den gör det som pornografiskt Lolitamagazin eller
sonett.
Men detta kan brytas. Det finns andra traditioner. Det finns den
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
