Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Den tjänande synen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur blev då Indien, och Asien i allmänhet, exotiskt och
annorlunda? När Egron Lundgren den 21 april år 1858 från Calcutta skriver
hem till fru Laura Grubb då har indier blivit vad de inte var för Fitch
— annorlunda, märkliga, av annat slag:
Häromdagen var det Indianernas nyårsdag, och till följd deraf
religiösa fester i deras tempel. Jag var ute och såg en af dessa
hedniska guds tj ens ter vid ett gammalt tempel en half mil härifrån
i en trakt der vägar och gångstigar korsa varandra under höga
och lummiga trän, superba bambugrupper och palmer. Vi funno
der en stor myckenhet folk, karlar och qvinnor med deras barn,
alla mörka hinduer, halfnakna, med silfverringar om smalbenen,
perlband och ornamenter, ringar i näsan, i öfvre örsnibben, på
tårna och dessutom med målade märken i pannan, och på näsan,
och qvinnorna merändels tatuerade på öfverarmen med
inskriptioner. Utom mig och min kamrat var der högst fa hvita, men
Indianerna hafva en så helsosam fruktan för sina herrar
engelsmännen, att det egentligen icke är någon fara att begifva sig midt
in i denna svarta massa.
Nästan hundra år senare skriver den liberale, den radikale, den
fritän-kande, den och så vidare filosofen Bertrand Russeli sin självbiografi.
Han beskriver pressfotografernas närgångenhet i Yokohama 1921.
Han är rädd att hustrun skall få missfall. Men så skriver han något
mycket märkligt:
I det ögonblicket skakades jag av samma vilda lidelser som
angloindierna måste ha känt under myteriet, som vita män
omgivna av en rebellisk färgad befolkning måste känna. Här lärde
jag mig inse att driften att skydda den egna familjen mot att
misshandlas av folk av främmande ras förmodligen är den
vildaste och den mest lidelsefulla känsla människan överhuvud
taget är i stånd till.
Men det som Bertrand Russell här i The middleyears 1914—1944
förklarar vara en den mest lidelsefulla känsla människan överhuvud taget är
i stånd till var alltså något helt okänt för Ralph Fitch — som till
skillnad från Bertrand Russell verkligen råkade illa ut under sina
resor.
Det Russell upplever är strängt taget detsamma som det Egron
Lundgren upplever. Den frie konstnären och den frie filosofen tänker i
socialt bestämda banor och ser det som är socialt lämpligt. Men hur
är det då de ser?
Bilden av den ensamma engelska familjen i ett hav av upproriska
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
