- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 7. Den nya tiden (1870-1914) /
239

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppfattning av själens och naturens enhet fram i hans hyllningsdikt
till mästaren J. P. Jacobsen:

Samma kraft, som driver grodden myllrande ur jorden opp,
spinner tråd till stjälkens cellväv och i blommans slutna knopp
danar fina, doftande oljor, väver kronbladens skira flor, —
djupast nere, innerst inne i vårt eget väsen bor.

Medan under dagens sysslor, i dess trängsel och dess brus,
hjärnan under möda bygger ett förgängligt tankehus
utav bräckligt virke — tegel, som den bränt i egen form, —
opp i linjer och i mönster efter egen skönhetsnorm,

så, då världen i stilla stunder svävar bort i ljudlöst lopp,
i vårt inres rika mulljord tankegrodd sig bryta opp,
där naturens näringssafter själve bygga cell på cell,
vira knopp och dana blomma i sitt sköna, doftande väll.


Liksom samtidens ungdom i allmänhet är också Ola Hansson
pessimist. Och han förklarar det ibland med allt det samma som även
de andra brukade ge som skäl för sin mörka livssyn: barndomstron
som svikit, de idealistiska illusionerna som brustit. Men
uppenbarligen har denna pessimism hos honom också djupa rötter i den
ursprungliga personligheten, i dess överkänslighet och dess neurasteni.
Han kan dikta om ljusa, glada, vårliga landskap, men olustintrycken
ha dock en särskild dragningskraft för honom. Hans pessimism får
!bland en metafysisk prägel:

Och en fråga kring mitt huvud
famlar, kvidande och blek:
är det blott det febersjuka
blodets tomma, grymma lek?
Eller är det alltets sanna
väsen, livets stora ve,
som, då alla sinnen domnat,
själens skärpta ögon se?
        (Notturno 16.)

Överkänslighet.



Men dess egentliga grund är tydligt nog den överkänslighet hans
nerver hade och den olidliga ångest därav ofta föddes. »Varje
nervtråd pinsamt skälver, — varje muskel krymper hop», heter det i
samma dikt. Han förlamas av de mörka nätternas skräck på
landsbygden:

Då stormen i ilska tjuter,
och natten är svart som bläck,
fast öga och öra jag sluter,
jag grips av en namnlös skräck.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free