Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hedbergs dikt i sin helhet, i sin strävan efter stor idéburen resning, i
sin vilja att få fram en uppgörelse mellan centrala livsmakter, har
något, som erinrar om att den tillhör samma tidsskede som Hans
Alienus. Från åttiotalets verklighetsmålning har också Hedberg
övergått till tankediktning i Fausts anda. Gerhard Grims ringaktning för
mängden och dess tomma liv, hans dröm att av sin fosterson Artus
göra en den mänskliga tankens heros, hans kärlek till fjällviddernas
klara storhet bära åter vittne om att Nietzsches övermänniska hägrat
för skaldens blick. Men Hedbergs dikt är nyktrare och blekare än
Heidenstams. Gerhard Grim är en grubblare, vars fantasi icke mäktar
skapa några levande skönhetsvärldar. Och den livsfrämmande
ensamhet, i vilken han lever, är icke Zarathustras stolta, självtillräckliga
ensamhet utan snarare dens ensamhet, som icke kan kasta sig in i
livets brokiga verklighet och omedelbart uppleva den. Hans
enslingskap är i grunden av samma art som det, vilket band Johannes Karr
och Judas och Torsten Ek. Och på samma grundkonflikt som
Gerhard Grim, på motsatsen mellan tänkarens värld och kärlekens värld,
byggde redan Ett eldprov. Tor Hedbergs nittiotalsdiktning innebär
sålunda icke någon djupare brytning med hans äldre verk, utan en
utveckling av dess motiv i nya former. Bland hans övriga dramer
må nämnas Giorgione (1901), där han på vacker blankvers diktar om
motsatsen mellan konst och liv, alltså ett ämne som nära ansluter
sig till Gerhard Grim, vidare Guld och gröna skogar (1895), som är
ett muntert satiriskt samtidsdrama, Karlavagnen (1910), som med
humor och fin stämning skildrar den förfallne vagabonden bland hans
forna klasskamrater, och Borga gård (1915), som särskilt i början ger
några levande svenska herrgårdsbilder. Men hans mest betydande
skådespel är dock Johan Ulfstjerna (1907). Det är Tor Hedbergs
stora lyckokast, för att använda Sten Selanders ord. Den gamle f. d.
poeten, som reser sig ur sin förnedring för att utföra en stor
handling, är den mest levande gestalt Tor Hedberg skapat, och över
sonen Helge och hans älskade är det ett skimmer av klar poesi.
Där märker man icke längre det tunga, litet temperamentslösa, som
annars häftar vid Hedbergs diktning, där bäres verket av värme och
friskhet, och formen är säker och vankfri. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
