Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heidenstams och Levertins nya ståndpunkt innebar denna opposition
dock icke. Tor Hedberg slöt sig tvärtom fullt till den svenska
nittiotalsrörelsen och inträdde 1897 i Svenska Dagbladets redaktion, där
han tillsammans med Levertin skötte den litterära och konstnärliga
kritiken. På detta område gjorde han under nittiotalet och det
begynnande nittonhundratalet en synnerligen gedigen, grundlig och
vederhäftig kulturinsats. Hans diktning förändras också i någon mån
från och med nittiotalet. Grundprägeln förblir nog densamma litet
tunga och bundna. Men han övergår till nya former. Ett eldprov
var hans sista större prosadikt. I stället upptar han nu lyriken och
dramatiken. Hans lyrik är allvarlig, äkta, fri från alla fraser, men
den når icke den stora nittiotalslyrikens flykt och intensitet. Den
blickar begrundande ut mot rymderna och mot havet, den söker
klassiskt rena skönhetssyner, den talar litet vemodigt om ensamhet och
främlingskap i livet. Mer betydande än lyriken är dock hans
dramatiska diktning, som sträcker sig över mycket olika områden. Den
innebär ingen förnyelse av dramat, men den visar hans allvarligt
konstnärliga uppsåt och hans kunnighet. Hans mest typiska nittiotalsverk
är idédramat Gerhard Grim (1897) på blankvers och prosa. Det
handlar om motsatsen mellan tanke och skönhet å den ena sidan och
verkligheten med dess njutningar och frestelser å den andra, om
kampen i mannens sinne mellan det livsverk han är kallad att utföra
och hans kärlek till kvinnan, som hindrar detta verk:
Är Venus död? — Tro icke det! Hon lever!
Än trampar hennes fot på världens nacke
och dessa andens underbara verk,
som sekler hopat, äro hekatomber
på hennes altare! I andens män,
var på er vakt, hon älskar eder ej!
Med lönligt hat förföljer hon det verk,
som I bedriven, blandar gift i brygden,
förruttnelse i edert nya säde,
förvänder synen och gör tanken skev!
Förfallet lurar re’n i eder byggnad
och griper kring sig, — se dess dödsmask grinar
på gossens anlet, jungfruns bleka drag!
Ve er, — besatta av förfallets dämon,
I märken ej, hur barbariet suckar
vid eder tröskel, — snart det reser sig
och slår ert verk i spillror!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
