Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med Gud eller som Job. Och hans misstänksamhet, som riktar sig
mot allt och alla, vänder sig också mot Försynen: han fruktar att
den är illa underrättad om honom — en gäng framkastar han till och
med den hemska misstanken att dén antagit kvinnor till medregenter!
Den Gud han först känner sig böjd att acceptera är det Gamla tes-
tamentets Gud, som i sin hämndlystnad och hårdhet hade drag som
passade Strindberg — även han hänsynslös och obarmhärtig då det
gällde att straffa och hämnas. Kristendomen har han svårare att
finna sig tillrätta med trots alla ansträngningar; dess milda, förlå-
tande, harmoniska sinnelag ligger utanför hans temperaments räckvidd.
Visserligen närmar han sig en tid katolicismen, njuter av kyrkornas
frid, läser Chateaubriands Génie du christianisme och tänker till och
med på att gå i kloster för att finna räddning undan oron och ånges-
ten, men verkligt kristen blir han aldrig. Den religion han slutligen
stannar vid är till sin innebörd ganska enkel: människorna begå brott,
högre, personliga makter straffa dem för brotten, och genom straffen
vinna de försoning. Herrlin och Lamm ha visat, hur nära denna
uppfattning står den fatalistiska världsuppfattning, som också under
åttiotalet varit Strindbergs; den väsentligaste skillnaden är att bakom
denna straffande nemesis förr stodo opersonliga naturlagar, men nu
personliga krafter. Därmed hade han nått till en världsförklaring,
som närmare motsvarade hans innersta lynne: »Det var för honom
en temperamentssak att ha en gud, med vilken han kunde träta och
samsas», säger Lamm. Längre än till denna straff- och försoningstro
finner Strindberg att människan icke bör sträcka sina frågor: livets
yttersta mening tillåta »makterna» oss icke att få reda på. Strind-
bergs världsförklaring har sålunda ganska snävt uppdragna gränser
utanför vilka det icke är tanken tillåtet att gå. Men den ger honom
vad han i sin egocentricitet behövde: han kan nu se allt, som händer
honom, som enkom tillrättalagt av makterna för hans skull, för hans
straff eller hans belöning eller hans uppfostran. I denna tro, där stort
och smått, väldiga linjer och löjliga kråkfötter på ett bisarrt sätt
blandas om varandra, fann han åtminstone en relativ vila under den
senare delen av sitt liv.
Sin omvändelsehistoria skildrade Strindberg i Inferno (1897) och
Legender (1898). Till en del äro dessa verk direkta utdrag ur hans
dagböcker, men i slutet av Legender gör han ett försök att i sam-
mandragen och sammanhängande överskådlig diktform resumera sina
upplevelser. Det visar att han då redan genomgått själva krisen och
håller på att tillfriskna. Men Jakob brottas i Legender blev blott ett
fragment. Då han senare på året 1898 åter griper till den form, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
