Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Litterära
intryck.
i
av bohêmeexistensen. Då kom som en räddning en uppmaning av en gam-
bekant att söka inträde vid Kungliga Biblioteket; han blev e. o. amanuens
titulerades »kunglig sekter» och njöt av att åter ha trätt inom det ordnade
korrekta samhällets råmärken. Som bibliotekstjänsteman inlade han knappast
under Uppsalatiden inkastats i hans sinne. Under de när-
mottog han nya intryck, som ledde hans intellektuella ut-
åtminstone i viss mån läto hans världsåskådning klarna,
lämnat universitetet fick han det första bandet av Brandes
sina händer, och dess förkunnelse gjorde på honom ett oer-
borg i slutet av 1872, han redigerar sedan en försäkringstidning med iver och
skärpa, han är hösten 1873 telegrafelev på Sandhamn, därifrån han sänder några
pigga korrespondenser till Dagens Nyheter, han anställes i slutet av samma år
i denna tidning, där han refererar riksdagen, skriver om teater, konst och litteratur
och ger lantmannapartiet åtskilliga hugg, vilket icke hindrar att han efter en
tvist med Dagens Nyheters redaktör våren 1874 tar anställning i lantmannapartiets
organ Svenska Medborgaren. Dessutom skriver han mer tillfälligt i åtskilliga andra
tidningar och tidskrifter. Men det är honom icke möjligt att på detta sätt hålla
sig ekonomiskt uppe: han känner sig mer och mer deklasserad. Hans umgänge
utgöres av en krets konstnärer, insprängd med en hel del andra element, som
lever bohémeliv och som stamtillhåll har Röda rummet i Berns salong. Tonen
där är starkt kritisk, uttrycken cyniskt brutala, men intressena för kulturella frågor
livliga. Emellertid nedstämdes Strindberg mycket av de eviga penningbekymren
och
mal
där,
och
några större förtjänster, men han trivdes gott där och bedrev specialstudier på
områden, som intresserade honom, särskilt olika sidor av kulturhistorien; för att
kunna katalogisera en avdelning kinesiska böcker lärde han sig också litet kine-
siska. För att öka sina inkomster blev han nu även lärare i en flickskola och
fortsatte med att skriva i tidningar och tidskrifter: i Framtiden, i Göteborgs Han-
delstidning, i Finsk Tidskrift, i Helsingfors Morgonblad 0. s. v. Hans värsta
misär var förbi, och hans bana går, rent borgerligt sett, åter uppåt.
Den frid han kände, då han vandrade omkring i Kungl. Biblioteket, slog upp
i böckerna på hyllorna och grävde bland manuskripten för att hitta kulturhistoriska
kuriositeter, fick han dock icke länge ostört njuta av. Kvinnan kom nu på allvar
in i hans liv, demonen som han sedan aldrig skulle slippa, om än de enskilda
representanterna växla. Han hade varit förälskad åtskilliga gånger: i en kusin,
som gifte sig med en annan, i en inackorderingskamrat i Uppsala, i en hushållerska
ute i skärgården, i en ung stockholmsdam, väninna till hans systrar o. s. v. Men
nu kom den stora passionen. Våren 1875 blev han bekant med gardeskaptenen baron
Carl-Gustaf Wrangel och hans hustru, en finländska, sondotter till den von Essen
Runeberg besjungit. Inom kort voro friherrinnan Wrangel och Strindberg lidelsefullt
förälskade i varandra, på försommaren 1876 upplöstes det Wrangelska äktenskapet,
och en av de sista dagarna 1877 vigdes Strindberg och Siri von Essen. Så hade han
kommit in i det, som plägar kallas äktenskapets hamn, men som för honom —
och henne — skulle bli oroligare än ett stormande hav. Han hade haft en god
portion självkännedom, då han i början av sin bekantskap med Wrangels skrev
till dem på tal om sina planer att gifta sig med en av friherrinnans väninnor:
»Törs jag ta ett steg som detta! Hon skall bli grymt olycklig med mig, det
tror jag; ledsna på mig tror jag ingen kan göra, ty jag är mycket omväxlande.»
Äktenskapet avslutar en period i Strindbergs liv.
Då han 1872 lämnade Uppsala hade hans tankar ivrigt och oroligt arbetat
med de idéer, som
mast följande åren
veckling vidare och
Kort efter det han
Hovedstrømninger i
Giftermål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
