Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D. Klock-
hoff.
Edv. Bäck-
ström.
han i en självkritisk prövning av sin poetiska begåvning stannade vid
resultatet: »vad nu fattas mig är en liten obetydlighet som kalias
genialitet.»
I Daniel Klockhoffs diktning (signaturen K; född 1840 i Väster-
botten, docent i estetik, d. 1867) är det centrala dikterna till den
kvinna, som var hans ungdomskärlek och tidigt blev hans maka.
De äro karakteristiska för gruppens kärleksdiktning: milda, bleka,
svärmande. Men Klockhoffs dikt får en särprägel — utom av hans
stora beundran för Runeberg och Topelius — av den mjuka, musi-
kaliska klang hans poesi äger, varigenom den, oberoende av alla
direkta inflytelser, redan äger ett släkttycke med Topelius’. Mest av
hans personlighet, av hans trots förkänslan av en tidig död harmo-
niska och optimistiska sinne, finner man i Den döende studenten,
ehuru inspirationen också där synes ha fått hjälp av Topelius’ En
liten pilt:
Och glödande brann mitt unga blod
av lustigt mod;
jag skulle kämpa mot mörkret jag
och sprida kring världen av ljus en dag:
det målet framför mig stod.
Nu ligger jag här på min bädd i dag
så matt och svag. —
Så kämpen, I bröder, min glada strid
och vinnen min drömda seger därvid!
Jag somnar nu stilla jag.
Edvard Bäckström (1841 —1886) hade redan innan han invaldes i
N. S. 1860 debuterat med ett häfte Skaldeförsök och medverkade
sedan både i Isblomman och i de två häftena Sånger och berättelser.
Redan som gosse hade han hört till de passionerade poesiläsarna.
Shakspere, Victor Hugo och Stagnelius hörde då till hans mest
beundrade skalder. Livet igenom förblev han en av dessa poetnaturer
för vilka dikten är allt. »Jag har överhuvudtaget icke levt, jag har
läst, skrivit och spelat piano hela mitt liv», berättade han för Ernst
Ahlgren.
Någon stor skald var han visserligen icke. Men han gör intryck
genom sin lätta, mjuka, efterromantiska form, där han begagnar in-
vecklade strofer och rimflätningar, dem han suveränt behärskar. »En
väl mejslad strof, ett lyckligt och ovanligt rim hade för honom en
alldeles ofantlig vikt och betydelse; han njöt som ett barn, om han
gjort dylika fynd, och han svärmade för de poetiska pärlstickerierna,
men fordrade att de skulle vara av finaste slag», säger Wirsén. Mot
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
