Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett språkrör för signaturerna. Snoilsky invaldes 1876 i Svenska
akademien, Wirsén och Nyblom 1879, Forssell 1881; Wirsén blir
dess ständige sekreterare 1883. Från 1880 är Wirsén dessutom litte-
raturkritiker i Post- och Inrikes
högkonservativa tidningen Vårt
Land. Men då mötte han den
nya tiden, som reste sig upp mot
signaturernas tid; i sin förbittrade
kamp mot den står han icke mer
som en representant för signa-
tuiernas samlade grupp, utan som
en kämpe för sin egen på alla
områden ultrakonservativa åskåd-
ning.
Bland signaturförfattarna av-
teckna sig blott Snoilsky, Wirsén
och Wikner med skarpare drag.
De övriga skymta endast i lätt
utkastade profilkonturer. Ernst
Björck (signaturen Daniel; 1838
1868, slutl. komminister i sin
födelsestad Göteborg) hörde ge-
nom sina personligt tilldragande
Tidningar och från 1886 även i den
Ernst^Björck.
Stålstick i Valda dikter av Ernst Björck. g:e uppl.
Stockholm 1879.
egenskaper till kretsens centrala
gestalter. »Detta älskvärda, fullvuxna barn, som hade tid till allting,
emedan han hade evigheten framför sig — och därför aldrig fick något
gjort», säger Dietrichson om honom, och efter hans död skrev Snoilsky:
’Det vackraste minnet från min lyckliga, sorgfria ungdomstid ligger
jordat i Daniels kista.» Som skald gjorde han sig främst uppskattad
genom några berättande diktcyklar — om en av dem, den bästa, skrev
Snoilsky kort efter det den fullbordats, att den var »den genialaste
produkt som flutit ur "någon levande svensk skriftställares penna».
I denna cykel, En målning, diktad i växlande strofformer efter mönster
Lån Orvar Odd, Byron och andra, skildrar Björck en man, som står
tvekande mellan konstnärens och prästens bana och samtidigt står
osäker emellan tvenne kvinnor, en mörk, ärelysten, hård, och en ung,
*jus, glad och älsklig; det slutar med att den ljusa och prästkallet
segra. Det är berättat helt ledigt, ibland kåserande spirituellt, ibland
patetiskt dramatiskt, och man förstår, att Björck där velat skildra
strider i sitt eget inre, innan han slutligen blev präst. Men något
djupare intryck gör berättelsen ändå icke. Björck hade nog rätt då
Si
E. Björck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
