Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiösa renässansen. Av den tyska filosofi, som för nyromantikerna
betytt så mycket, har han väl tagit starka intryck — och till denna
fråga skola vi sedan återkomma — men i varje fall var han icke
någon beundrare av systemen, särskilt icke av nyromantikens
egentlige filosof Schelling, och i sina brev yttrade han sig med rent hån
om dennes filosofi. Detta är ett gustavianskt drag, ty denna
filosofi skulle helt visst på grund av sin form hava fått en plats i Man
äger ej snille för det man är galen, så vida Kellgren fått uppleva
denna tid, och det var särskilt mot den tyska filosofien, som de sista
kvarlevande gustavianerna reagerade. Det, som stötte Tegnér, liksom
dem, var icke själva tankarna, utan det tyska grumlet, bristen på
klarhet, ty i fordran härpå förblev han alltid Voltaires lärjunge. Denna
klarhet var själva huvudpunkten särskilt på Tegnérs estetiska
program, och Boileau har icke med större styrka kunnat inskärpa
nödvändigheten härav. Det var också härom, som striden mellan
Atterbom och Tegnér kom att stå; den ene älskade klassicitetens solljus,
den andre romantikens skymning. Men vi kunna fortsätta jämförelsen.
Nyromantikerna — Atterbom, Geijer och deras krets — voro strängt
moraliska och höllo särskilt på äktenskapets helgd. Tegnér däremot
hade i sin erotik en moral, som nästan erinrar om Armfelts, och hans
skämt blir aldrig så överdådigt fritt, som då han kommer in på detta
kapitel. Överhuvud var han blixtrande kvick — i den punkten mera
gustavian än Kellgren, Leopold och Armfelt tillsammantagna — en
lärjunge, som överträffat lärarne, och vars esprit förefaller än större,
om man med denna jämför nyromantikernas klumpfotade försök i
Markalls sömnlösa nätter. I vänkretsen var väl Geijer medryckande
genialisk, men skämta kunde han icke, och den serafiske Atterbom
var alldeles bortkommen och handfallen, då samtalet tog en mera
lätt vändning. I motsats till dem var Tegnér en överlägsen
sällskapsmänniska, som mer än någon annan nått det gustavianska ideal, som
Kellgren skizzerat i företalet till Fredmans epistlar, och han var en
konversationskonstnär utan Leopolds ceremoniösa bugningar.
Slutligen var han — i motsats till nyromantikerna — en avgjord
retoriker, vars dikter kunna sägas hava nått det mål, vartill hela
1700-talet strävat, men dit det icke hunnit; jag tänker på dikter som Svea,
Epilogen vid magisterpromotionen och Sången vid Svenska
akademiens femtioårsfest. Däremot finnes i hela hans litterära
kvarlåtenskap knappt en enda dikt, som kan betecknas såsom rent lyrisk i
Geijers, Atterboms eller Stagnelius’ stil. I hans vers är det klang
och fest, men det är icke musik. Mot Tysklands nyromantiska poesi
stod han alltid i harnesk, och över huvud yttrade han sig med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
