Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmögenheterna, den svävar liksom emellan de övriga och förbinder dem till ett helt,
och historien visar oss, att det är ur den, som mänsklighetens första bildning
uppspirat. »Människan utgår hel ur naturens hand: det är först konsten, som
styckar henne.» I viss mån är inbillningskraften och den poetiska förmågan
densamma. »Ur poesien, som ur en gemensam källa, utgingo i fornåldern all
vetenskap och konst... Då vår vanliga naturlära ser sig nödsakad att sluta med
det oförklarliga, så begynte de gamlas därmed. Naturverkningarna fattades av
dem såsom självständiga handlingar. Till handlingen lade inbillningskraften en
person, som konsten gav gestalt. Apollo länkade solens vagn och gick att vila i
Thetis sköte, Ceres framlockade skörden ur jorden och Zeus slungade åskan. På
fältet skalkades Zephyr med Flora, ur lundens susning språkade dryaden, en gud
tömde floden ur sin djupa urna, och en nymf vakade vid källans brädd. Så
tyddes hela naturen i en skön dikt, där dess friska eviga liv avspeglades i olika
former.» Filosofien iklädde sig diktens dräkt, och skalden var på en gång präst,
profet, filosof och hävdatecknare. Med rätta kan man därför säga, att den
grekiska bildningen »utmärker den högsta punkten i människans själva naturliga
bildning, en bildning, i vilken även friheten blott verkade såsom natur, där alla
mänskliga förmögenheter samdräktigt yttrade sig som ett helt, innan ännu den
söndring uppstått i människans inre, som blott oändligheten och ett evigt hopp
kunna fylla. Vilken var då denna söndring?» Den började med romarna och
mynnade ut i medeltiden. Alla de gamla formerna brötos sönder, och »ur stoftet
av en syndig värld uppgick för människan förklarad den rena, oändliga anden».
Feodalismen sönderbröt statsbegreppet, och religionen yttrade sig »blott såsom den
högsta auktoritet på jorden, vars representant således kyrkan var. Denna sattes
emot staten... Men då kyrkan föreställde det gudomliga på jorden, så hade
denna lydnad ingenting förnedrande; den var tvärtom entusiastisk... Men en
lydnad, full av entusiasm, är blott med ett annat namn kärlek — den eviga
längtan, varmed människan söker den förlorade bättre delen av sin varelse,
varmed hon strävar att återställa och njuta det hela av sitt väsende. Denna
himmelska kärlek gav även den jordiska kärleken en högre stämpel... För Gud
och sin sköna drog riddaren till blodig bragd, och bägge anropade han som
skyddsmakter i striden. Av kärlek och religion, dessa den nya bildningens
elementer, uppstod även en ny poesi, där de utgjorde den härskande
sinnesstämningen.» Det eviga, det andliga härskade då över det jordiska. Såsom en
övernaturlig kraft bröt det andliga egenmäktigt »in i naturens regelmässiga gång
liksom till trots av dess lagar. Men detta är det egentligen underbara. Detta var
nu inbillningskraftens utväg att bringa liv i naturen och ännu en gång göra den
till en skådeplats för poesien... Så fick man åter någonting likt en mytologi,
men till princip och karaktär helt olika de gamles, och som oftast var
ingenting mindre än skön. Då riddaren drog ut till äventyr och bedrift, var ofta hans
mål ett förtrollat slott av den renaste demant, med portar, som gnistrade i
rubinens färger, omgivet kanhända av en lund, där gyllene äpplen blänkte...
Ack, huru många faror och frestelser möta honom ej under färden! Skogsfrun
med sitt gröna hår ställer sig lockande på hans stig, eller har tomtgubben skrämt
hans häst eller skyggar den vid Neckens skri ur djupet. I månens stråle ser han
älvor hålla sin dans, ur mossiga grifter skrida bleka vålnader långsamt, ett spöke
far med kall hand över hans rygg, och över hans huvud rider en trollpacka på
en kvast.» Men det var icke blott poesien, som hämtade sin näring ur det
underbara. Strävandet därefter övergick även i det verkliga livet. Det romantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
