Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland »okända fält och barndomens öden förnyar». Detta drag —
det originella hos Hedborn — kommer starkast fram i hans
självbiografi, Minne och poesi. Hedborn hade hastigt glömts såsom
författare. 1835 hade han den ärelystnaden att ånyo vilja göra sig
påmind hos publiken och gav i det syftet ut en samlad upplaga av
de vitterhetsstycken, han författat. Kritiken förbisåg den alldeles, om
man undantager, att hans gamle vän Atterbom anmälde den i Swenska
Litteraturforeningens tidning. Detta förbiseende var en orättvisa, ty
samlingen innehåller flera av Hedborns bästa dikter.
Nyromantiken hade velat nå och återgiva det folkliga, och häri var
Hedborn den, som måhända nådde längst. Mera än andra tillhörde
han allmogen, och det är samhörigheten med denna, som kommer
fram i de dikter, i vilka han mest är sig själv. Samlingen inledes,
som sagt, med en självbiografi, Minne och poesi, vilken karakteristiskt
nog egentligen behandlar författarens barndom och slutar med hans
invigning till präst. På sätt och vis var detta riktigt, ty Hedborn
levde egentligen blott såsom barn; hans ungdom och mannaålder hade
endast medfört besvikelser. Till dem räknade han ock den glömska,
som lägrat sig över hans namn — ty den unge Hedborn hade varit
brinnande ärelysten och självmedveten — och han kände, att den
nya tiden ej skulle hava något sinne för hans diktning: »Ett
fjärdedels sekel har redan försvunnit, sedan jag nästan på en gång både
började och slutade mitt författarskap.... Visserligen har jag
märkt, att människan bibehåller en stark förkärlek för sin ungdomstids
vitterhet. Men hon öppnar dess skattkammare förgäves för sina barn.
Dess rikedom är att anse såsom en moders brudklänning. Dottern
betraktar den gärna av nyfikenhet, berömmer kanske dess prakt, men
vill ej påkläda sig den på sin egen bröllopsdag.» Han vet därför, att
han är glömd, och till tröst återvänder han till denna försvunna
barndom. Av denna ger han en skildring, som ur en synpunkt kan sägas
vara ny. Barnets värld hade, såsom vi minnas, först upptäckts av
Franzén. Men han hade skildrat den mera från den äldre mannens
synvinkel, och Hedborn har vida bättre fått fram barnets egen syn på
tillvaron. Han har icke Samuel Ödmanns blick för det yttre, men
dess mer för det inre, för barnets fantasivärld, för romantikens
drömland, sådant detta ter sig för barnet: »Mest uppehöllo vi oss i skogen,
där ingen såg oss.» I denna »hörde vi klockor från kyrkor, vilkas
namn vi ej kände, och detta förde oss på den tanken, att vi där bortom
hade en stad, den vi kallade Skogsby, befolkad av små invånare, som
begagnade mycket små hästar, dem vi kallade landhästar; förmodligen
en avkortning av benämningen Ölandshästar. I denna ortens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
