Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stannade ej på denna ståndpunkt, och hela hans skaldebana får sin färg
just av hans strävan att giva livet ett innehåll, som det för den
ensidiga nyromantiken ej hade.
Den Deolätus, som han skildrar i fragmentet 1814, var Atterbom
själv. Deolätus förtärdes av en ständig längtan, först mot Södern,
som ju för nordbon alltid stått såsom ett skönhetens förlovade land.
Så var det ock med Atterbom. Men i den plan, som han, kommen
till Södern, uppgjorde i Villa Borghese och i Arricia, har
Deolätusgestalten i viss mån blivit en annan. Nyromantiker som Atterbom
var, uppfattade han föga den yttre världen; den gav honom
stämningar, satte hans fantasi i rörelse, men såg gjorde han egentligen
blott med själens öga, och under pinjerna i Villa Borghese gick den
drömmande främlingen och grubblade över nyromantikens stora
problem — subjektets förhållande till verkligheten. I ett brev från resan
skrev han: »Mitt hjärta tillhör det förflutna, mitt huvud det
tillkommande, och det, som man kallar närvaro, är för mig egentligen icke
till. Ville det en gång lyckas mig att även bemäktiga mig denna
med värme och klarhet, så vore poeten, ja den praktiska filosofen
färdig.» Deolätus, Atterboms alter ego, var skalden, som blott lever
i sina drömmar: »Han kan deltaga i allt, han kan reflexivt uppfatta
allt, men hans hjärta förbliver dock till en betydlig del tomt och kallt,
och ingenting uppfyller fullkomligt hans bröst.» Denna
världsåskådning kändes nu för Atterbom såsom en brist, en estetisk själviskhet,
en »skådespels-åsikt av livet». Särskilt kände han smärta över, att
han icke älskade någon kvinna och att han stod främmande inför
den dock djupaste och ädlaste känslan i livet. I grunden var denna
esteticism förstucken hedendom. Ännu — skrev han i ett annat brev
— »är jag för mycket egoist, ty ännu begär jag av livet något mera
än den sköna möjligheten, som skänks individen genom den jordiska
födelsen: att vara till blott för plikt, för idéer, för Gud!»
Det var denna fördjupade religiösa syn på världen, som kom fram
i den Deolätus-gestalt, han nu sökte utforma och som i viss mån
redan legat bakom den gamla, ty själva namnet betecknar ju den,
som »är glad i Gud». Hans Deolätus får nu ett innehåll i livet:
genom att leva för andra, genom att osjälviskt offra sig för plikten.
Men lösningen var teoretisk, tillfredsställde icke Atterboms hjärta,
ännu mindre hans dock outrotliga krav på egen lycka. Då de
älskande genom Deolätus’ hjälp förenats med varandra och det hela
tonar ut i den segrande kärlekens jubel, går skalden ensam,
drömmande i slottsparken och lyssnar till bröllopsmusiken, som klingar ut
i den ljumma sommarnatten. Han gläder sig åt de ungas lycka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
