Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridens följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storheten i hans skaldskap fick tillfälle att nedsätta den föraktade Valerius;
så sker åtminstone i Atterboms Phosphoros-avhandling »Om Bellman
och Valerius (I anledning af den senares visor och sångstycken)».
Även Franzén skattade de unga mycket högt. I ett brev till
Euphrosyne från 1818 skriver Atterbom om honom: »Det är den ljuvaste,
renaste, älskvärdaste människa, jag känner i världen», och han är
»dessutom, vad äkta estetiskt sinne, fin smak och säker takt i poetiskt
omdöme angår, den pålitligaste av alla nu levande svenska poeter.»
Jag känner — tillägger Atterbom — »av egen erfarenhet härutinnan
hans säkra blick, som väl stundom — förunderligt nog! — misstager
sig vid utarbetningen av egna kompositioner, men dock alltid, så vitt
jag märkt, vid bedömandet av andras röjer en skarpblick utan like».
Helt ogillade de blott en tid, den eftergustavianska, ehuru de även
här erkände, att före 1810 två författare framträtt, som höjde sig över
tidens övriga vitterlekare. Det var Tegnér och Wallin. Den beundran,
som till en början uttalades för Tegnér såsom Krigssångens författare,
mattades dock helt naturligt efter hans uppträdande mot den nya
skolan, och kritiken av hans dikter blev stundom ganska skarp. Wallin
däremot hyllades till en början egentligen blott såsom dityrambens
författare, under det att hans parafraser och akademiska prisdikter
inbegrepos i den allmänna förkastelsedomen över den eftergustavianska
litteraturen. Både för honom och för Tegnér hade man dock alltid
en viss sympati, och som vi sedan skola se övergick den forna
fiendskapen mellan Wallin och den nya skolan redan omkring 1815 nästan
till ett vapenbrödraskap. Den beskyllning, som under stridens lopp
oftast upprepades mot den nya skolan — att den förkastat allt, som
skrivits före dess eget framträdande — var således fullkomligt
obefogad och kan, mutatis mutandis, med större skäl riktas mot Leopold
och Blom, vilka föraktade all poesi före Dalin, vilka ogillade Thorild
och Lidner och knappast senterade Bellman. Den nya skolan däremot
gjorde rättvisa åt tiden före Dalin, beundrade Kellgren, Adlerbeth,
Bellman, Thorild och Lidner — således idel gustavianska skalder —
och för uppskattningen av dessa har den nya skolan gjort vida mer
än den gamla. För de nya uppslagen hos Franzén, Wallin och Tegnér
hade den ock blick, likaså för den götiska rörelsen. Tvistepunkten
gällde således egentligen Leopold och dennes imitatörer, och där torde
eftervärlden i det hela hava givit den nya skolan rätt, ty i sin totala
förkastelsedom över Leopold var Hammarsköld tämligen ensam. Endast
i en punkt har den nya skolans och eftervärldens dom utfallit olika,
rörande fru Lenngren, som nyromantikerna aldrig fullt senterade,
ehuru de även om henne yttrade sig med stor aktning. Då sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
