Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var genom att skriva dylika, som fru Lenngren förberedde den
klara, koncisa stil, som så starkt skiljer sig både från det
pindariska odet och från den ord- och färgrika Creutzska versen. Även
hennes övriga poesier från denna tid hava sin egentliga betydelse
såsom formövningar; så hennes översättningar från Parny och andra
tämligen slippriga franska författare, hennes fabler o. s. v. För fru
Lenngrens egen skaldeindividualitet äro de icke något uttryck.
Storhetstiden.
Men omkring 1793 skedde en yttre förändring i hennes liv.
Kellgren hade då blivit så sjuk, att han nästan alls icke kunde
befatta sig med Stockholms-Postens redaktion, och bördan föll
således på Lenngren ensam. Det var då naturligt, att hans fru —
fortfarande med bibehållen anonymitet — kom honom till hjälp.
Vidare hade Lenngren 1793 blivit assessor i kommerskollegium,
och husets ekonomi hade därigenom väsentligen förbättrats.
Hushållsbestyren behövde nu ej upptaga hennes tid i samma
utsträckning som förut, och hon kunde därför utan att åsidosätta dem ägna
sig åt författarskap. Hennes mest produktiva period infaller också
under åren 1794—1798. Blanck har både från formens och
innehållets synpunkt underkastat hennes diktning under denna tid en
förnyad granskning, och genom denna undersökning har utan tvivel
bilden av »den klassiska fru Lenngren» blivit klarare än förut. Då
hon såsom ung flicka började skriva vers, var Dalin hennes första
mönster; sedan tog hon intryck från Creutz. Men man märker lätt
av stycken som La matinée de Clarisse, att hennes egen läggning
var avgjort realistisk. 1790 kom så en diktsamling ut, som för
henne fick den största betydelse. Det var Fredmans epistlar. Hon
lärde här känna en skald, som med en fullkomligt överlägsen
naturtrohet och åskådlighet målat den stad, i vilken de båda levde.
Med den Fredmanska världen var väl assessorskan Lenngren ej
bekant, men hon hade här lärt sig ett sätt att måla, som passade
för hennes egen begåvning, och flera av hennes dikter verka
därför, när man ser dem ur denna synpunkt, såsom rent Bellmanska.
Blanck har i detta fall dragit fram några slående paralleller. Vi
erinra oss alla Eldsvådan i Kolmätargränd. Men samma realism
möter oss i en strof i Anders och Kökscaisa:
Och mörk var natten, blåsten röt,
Mot väggen luckan smällde,
Och katten skrek och hunden tjöt
Och regnet stritt ur rännan flöt
Och syrsorna de gnällde.
Det är icke någon imitation — de båda dikterna äro ju alldeles
olika — men det är samma sätt att se och samma sätt att föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0632.html
