- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden /
522

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den eftergustavianska tiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spred sig sedan från Tyskland tillbaka till hemortslandet England,
där särskilt Lewis blev bekant för flera på sin tid ofantligt
populära ballader, Alonzo the brave and the fair Imogen m. fl. Från
England och Tyskland nådde den Bürgerska balladen först till
Danmark, och därifrån vandrade den på 1790-talet över till Sverige,
där den kom att bilda ett led i den förromantiska strömningen.
Viktor Johansson, som särskilt behandlat denna ballad, skiljer på
två typer: spökballaden och den sentimentala balladen: »De båda
typerna ha naturligtvis mycket gemensamt och påverka
oupphörligen varandra. Den egentliga skillnaden dem emellan skulle väl
ligga i, att spökballaden övervägande vill framkalla rysningens, den
sentimentala balladen däremot medkänslans och tårarnas vällust.»
Egendomligt nog var det Kellgren, som införde spökballaden med
Fredrics vålnad (1793), som likväl blott är en översättning från
Baggesen; den återgår ytterst till en engelsk ballad Sweet William’s
ghost. Den, som sedan blev den mest populäre balladskalden,
var den akademiske prisvinnaren Kullberg. Han översatte både
Lenore och Prestens dotter i Taubenhain samt dessutom Lewis’
Alonzo den tappre och skön Imogine, som sjöngs ännu i min
barndom. Karaktären framgår bäst av den första och den sista strofen:

En krigsman så båld och en fröken så grann
De suto till hop i det gröna,
De sågo med ömma begär på varann,
Alonzo den tappre — så kallades han
Och hon Imogine den sköna.
— — — — — — — — — — — —
Kring dem dansa spöken med rysliga skrål,
Som blod utur dödskallar dricka,
Och stöta till hop var sin multnade bål
Och tjuta: Alonzo den tappre! Din skål!
Och skål för din trolösa flicka!


Dikten offentliggjordes först i Adlersparres Läsning i blandade
ämnen (1799), men beledsagades där av en not med en viss
reservation: Det tål intet tvivel — heter det — att dylika gaststycken »äro
verkliga missbruk av bildningsgåvans förtrollningsmakt, som
onekligen hellre borde användas till förnuftets ändamål än vara i
stridighet därmed. Ej sällan händer likväl, att just dessa missbruk äro
de rikaste på behag och poetiskt värde». Man hoppades därför, att
»detta litet rysliga poem» skulle vara välkommet för läsaren. Så
tyckes verkligen hava varit fallet, ty året därpå fick Kullberg av
Svenska akademien det Lundbladska priset med särskilt avseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free