Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den eftergustavianska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter supen, vanligen åtföljd av en halv och ters eller en Günter,
en tankställare, femton droppar, satte sig gubben Rålamb överst vid
bordet med Anker på ena sidan och Adlercreutz på den andra,
varefter det gick grundligt till, särdeles då bålarna inkommit, då
ordföranden uppmanade till sång.» Och tiden hade utmärkta
kuplettsångare, Karsten, Du Puy, Collin m. fl. Nu sjöng man Franzéns
Goda gosse, glaset töm, Wallins Lycksalig den, som stödd på eget
stop och allra mest kanske Valerius’ visor:
Vad bryr jag mig om politiken?
Jag håller med kyparn konselj,
Tar handen ifrån republiken
Och lägger den vid min butelj.
Det är denna bakgrund, som tidens dryckesvisa har, och åt denne
fredlige och gemytlige Bacchus offrade icke blott Valerius utan ock
den allvarlige Axel Gabriel Silverstolpe, som eljes var den stoiska
dygden själv, den eteriske Franzén, den nästan dystre Wallin och en
mängd andra. Dessa visor äro ju ingen stor poesi, men de äro
älskvärda, och de middagar, då de ännu sjöngos, voro förmodligen
roligare än våra med de långa och icke alltid så lyckade talen.
Man kan också med Beskow beklaga, att den eftergustavianska
bordsvisan fått vika för den opersonliga kvartettsången. I varje
fall är sällskapsvisan en bland de få ljuspunkterna inom den
eftergustavianska diktningen, av vida högre värde än de prisbelönade
lärodikterna.
Den förromantiska balladen.
En annan diktning, som också tillhör denna tid, är mindre
tilltalande, men litteraturhistoriskt av ett visst intresse. Det är den
förromantiska balladen. Denna har intet att göra med den
medeltida nordiska, som ännu Dalin hade halvt imiterat, halvt parodierat.
Den eftergustavianska balladen är i stället en invandrare från
Tyskland, där den ej heller var ett landets barn. Uppslaget hade
kommit från England, från den samling, Reliques of ancient English
poetry, som biskop Percy 1765 utgivit. Denna balladdiktning togs
på 1770-talet upp av Goethe och Bürger. Egendomligt nog gjorde
Goethes överlägsna ballader (Der König in Thule m. fl.) intet
intryck, åtminstone icke i Sverige, och i stället blev den djupt
underlägsne Bürger den tongivande. Hans förebilder voro dock ej endast
de engelska balladerna, utan ock de gamla vulgära tyska
marknadsvisorna, och härtill kom ett vid denna tid förklarligt starkt
sentimentalt inslag samt — kanske viktigast — gammalt folkskrock om
gengångare o. s. v. Särskilt berömda voro hans ballader Lenore
och Des Pfarrers Tochter von Taubenhain. Denna moderna ballad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0598.html
