Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jordgloben i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det
inte vattnas utav havet? En hel insjö med punsch sattes jämte
jordklotet, och här och där såg man en ström av Röda havet inflyta
uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas
ansikten inne. Hade skilsmässan från Göteborg lämnat några
melankoliska skrynkor på vår panna, så visste Carnegie hemligheten att
utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
De korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulna skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i släkt, i vän och flicka!
Man glömmer allt så när som dricka.
Buteljer spricka,
Brödren nicka,
Sjunga, hicka
Fullt till pricka.
Filebom, bom, bom, peteheja!
Det är ju en bacchanal, skildrad med Bellmans kraft, och hur
levande får man icke ett dylikt sjömansgille framför sig! Redan här,
i de första kapitlen, få vi anslaget till det hela. Havet — skriver
Levertin — »är över allt i denna bok med sitt brus, sina salta
vindar, luften rätt ner i lungorna och den obegränsade rymden,
som gör tanken fri, djärv och lätt». Med samma åskådlighet skildrar
Wallenberg det holländska societetslivet i Kap. Men mesta tiden
tillbringades om bord, och där förflöto dagarna ju på tämligen
enahanda sätt. Även det förstår han att beskriva. Fram på »backen»
ser han ett par smeder, som slägga, »så att gnistorna regna ned från
det röda järnet». Akterut finner han »ett par ärbara segelmakare
krökta över deras arbete under musik av en kacklande orkester av
höns, gäss, kalkoner och ankor. Spatserar jag till stormasten, ser
jag ett litet fartyg växa upp mellan händerna på drivande
timmermän, och en smula längre fram spinnas tåg och garn. Lutar jag
huvudet över relingen, så råkar mitt öga en hop hungriga hajar i
vattenbrynet, blandade med delfiner och tumlare. Tittar jag upp åt
bramtoppen, får jag skratta åt utkiken, vilken ropar, att han ser en
seglare babord om solen eller styrbord om näsan.» Två gånger i
veckan bjöds besättningen på punsch ur en järnbeslagen balja, »så
stor, att ni skulle kunna dränka där den korpulentaste
dragonlekamen». Sammanringningen till denna gudstjänst »sker på sin
vanliga melodi, och folket svärmar tillhopa såsom flugor kring en
filbunke, väntande med törstiga strupar efter några läskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0619.html
