Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalins samtida och efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1759). Han skrev även herdedikter, fabler, t. o. m. bondvisor på dialekt
— utan någon större begåvning, men för sin tid icke så dåliga. Den
allvarligaste av dessa Dalinianer var den hederlige justitiekanslern Joachim
Liliestråle, vars lärodikt Fidei-commiss til min son Ingemund (1772) hade det
huvudsakliga felet, att den skrevs för sent. Den nya tiden hade fått en annan smak,
och man skämtade därför ganska mycket med Ingemunds fideikommiss. Det,
som hos Dalin slagit an på Liliestråle, tyckes hava varit det karolinska draget,
och Liliestråle är en efterboren karolin, gammaldags, med en viss likhet med
Spegel. Lärodikten består av en mängd sederegler, ibland ganska kraftiga
och sunda, ibland ohjälpligt triviala. Och värst av allt var hans smak att
liksom Spegel förse dikten med lärda noter, i regeln från de romerska poeterna,
men även från Pope, Thomas, Höpken m. fl. Så börjar dikten:
Du är en unger dräng, som in i världen träder,
Du trampar på en gammal jord, som burit dina fäder.
Sanningen av denna icke vidare originella tanke bestyrkes av ett citat från
Vergilius: Terra antiqua potens armis atque ubere glebæ. Man kan förstå,
att en dylik poesi ej slog an på Kellgrens tid.
Alla tre, Elers, Manderström och Liliestråle, voro medlemmar av
Vitterhetsakademien, och det var därför ganska tydligt, att denna skulle förefalla
1780-talet väl gammaldags och »stelbent». Detta var nog den huvudsakliga orsaken
till, att Gustav III icke gjorde något försök att ombilda den i mera modern
riktning, utan i stället stiftade sin egen akademi.
Den politiska sagan.
Innan vi lämna denna avdelning, återstår likväl en litteratur, som
var samtidig med Dalin och i det hela hade hans dikter till mönster.
Jag avser den politiska sagan och den politiska visan, båda
huvudsakligen diktarter för medelklassen, delvis även för underklassen.
Den politiska sagan hade, såsom vi sett, skapats av Dalin, och det
var naturligt, att denna genre skulle bliva populär under en
politiskt så upprörd period som frihetstiden. Men litterärt äro dessa
efterbildningar föga betydande. De mest bekanta äro Anders Odels
Sagan om grötfatet (1753) och Hönsgummans visa (1751) av prästen
Olof Carelius. Denna senare är dock på vers och skildrar under
bilden av ett hönshus Sveriges öden under fem olika herrskap (från
drottning Kristina). Syftet var att bringa det nya konungaparet en
lojal hyllning, och diktens oerhörda popularitet förklaras av dess
verkligt folkliga ton. Den allegoriska sagan fick för övrigt göra
tjänst ej blott såsom hölje för politiken, utan ock för allt möjligt
annat. Så har Abr. Sahlstedt i Sagan om tuppen (1758) begagnat
sagoformen för att i denna framlägga sina åsikter i de då
diskuterade språkfrågorna — icke vidare lyckligt; det bästa torde vara
själva inledningen, där Sahlstedt imiterat Dalins Samtal mellan Balzar
och Elsa. Sagoformen befanns slutligen ganska lämplig för det rena
skandalskriveriet. Ett på sin tid mycket uppmärksammat opus av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0490.html
