Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa och vackraste sommaroset utan att tänka på vägen tillbaka,
då okunniga om all fara, såsom en liten fågel, den nyss flugit ur
nästet, ej vetandes, var de skola hamna, följa vädret och lyckan» —
detta är ju H. C. Andersen, men utan all tillgjordhet, utan all
sentimentalitet och utan all falsk barnslighet.
Linnés naturkänsla.
Då Linné skildrar djur- och växtvärlden, finner man, att han rör
sig inom en tillvaro, som blivit fullkomligt ett med hans väsen.
Linné är också den, som först öppnat samtidens blick för naturen
och som inleder det natursvärmeri, som sedan, särskilt genom
Rousseau, kom så på modet. Men hans naturevangelium är av en
annan art än det, som möter oss hos Rousseau och hos schweizaren
Haller, vilken liksom Linné var både vetenskapsman och poet. Hos
Rousseau är kärleken till naturen förbunden med hatet till
civilisationen, och även hos Haller ses naturen företrädesvis i dess
motsats till det borgerliga samhället. Hos båda är vidare naturkänslan
övervägande sentimental. Linné däremot älskar naturen därför, att
den är natur. Han är icke något svagt stadsbarn, som längtar ut
på sommarnöje, någon kulturleda har han icke — tvärtom ett rent
svärmeri för den av Rousseau så förkättrade vetenskapen — och
sentimentaliteten är honom alldeles fjärran. Han är det sunda,
friska och glada naturbarnet, och den natur, som möter oss i hans
skrifter, är därför vida mera äkta och vida mindre arrangerad än
hos 1700-talets övriga naturvänner.
Däremot saknar han alldeles det föregående århundradets
historiska och arkeologiska intressen — eller kanske rättare: en
runslinga, en ättehög o. d. intressera honom endast i hans egenskap
av naturforskare. De bidraga att skänka bygden dess egendomliga
kynne, de höra så att säga till landskapet. Ty naturen fattas av
Linné i vidsträcktaste mening, och han beskriver t. ex. staden
Göteborg lika förträffligt, lika levande, som han skildrar en
landsbygd.
Sexualsystemet.
Linnés styrka är hans blick, hans enastående
observationsförmåga. Men nästan lika stor är hans praktiska begåvning, det
administrativa genie, han har att ordna det naturens rike, som nästan
kan sägas hava blivit hans. Före honom rådde här ren anarki.
System funnos nog, snarare för många. Det var — säger Fries —
»ordning, klarhet och lättfattlighet, varefter man längtade, och detta
icke minst inom systematiken, där mången i halv förtvivlan över de
många misslyckade och opraktiska systemförsöken förklarade
naturföremålens alfabetiska ordnande vara det enda tillfredsställande».
Så kom Linné med sitt sexualsystem, och genom sin enkelhet, sin
klarhet och sin praktiska användbarhet slog det genast igenom, även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0356.html
