Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Den lärda bildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanoniska rätten. I stället lästes civilrätt i Orléans, och där ha
icke så få svenskar studerat — för att blott nämna en: Nicolaus
Hermanni, som sedan blev biskop i Linköping. För icke så länge
sedan fanns i Orléans en gravsten med runor, upprest av de svenska
studenterna i Orléans över en där avliden landsman. Men även
den teologiska fakulteten i Paris var tämligen fåtalig, redan av det
skälet att man för att såsom student inskrivas i denna först måste
vara magister inom artistfakulteten. Dessutom var kursen synner-
ligen långvarig, i regeln femton år.
Föreläs- Praktiskt taget sammanföll universitetet därför med artistfakul-
nmgarna. teten, och den undervisning, som här lämnades, var i stort sett
den, som våra svenska studenter fingo. Någon undervisning i latinsk
grammatik gavs här icke, ty det förutsattes, att studenten redan
före sin ankomst till universitetet förvärvat sig det nödiga kunskaps-
måttet. Och en dylik kunskap var även nödvändig, ty alla före-
läsningar höllos på latin. Latin var också umgängesspråket i
Quartier latin, och för språkets större eller mindre elegans intres-
serade man sig icke. I stort sett studerade man blott filosofi eller
rättare logik, och det, som studenterna vid ett medeltida universitet
läste, var så gott som uteslutande Aristoteles’ äkta eller under-
stuckna skrifter. Men studiesättet var mycket olika mot det, som
i våra dagar är det vanliga. Endast en obetydlig del av studen-
terna torde hava ägt de böcker, som ingingo i kursen, och de
flesta hade förmodligen ingen bok alls. Ty man läste icke böcker
såsom i våra dagar, utan man hörde dem föreläsas, och efter lära-
rens föredrag gjorde lärjungen i sitt skrivhäfte sina anteckningar,
där han satt på golvet i det kyffe, där föreläsningarna höllos — ty
några bänkar och pulpeter bestod man sig ej med, inte heller med
några spislar, utan till skydd mot kölden sutto studenterna i halm-
kärvar; den gata, där de flesta föreläsningarna höllos, kallades
också Vicus Straminis eller Halmgatan. F’öreläsningarna tyckas i
regeln hava varit mycket klena. Den unge magistern, som under
sin egen studenttid nedskrivit lärarens utläggning av t. ex. Aristo-
teles logik, nöjde sig oftast med att för sitt auditorium helt enkelt
diktera denna föreläsning. Det finnes — heter det — två olika sätt
att föreläsa. Antingen kan magistern i katedern tala så hastigt, att
åhöraren väl förmår att följa med honom, men handen ej hinner
skriva upp hans ord, eller ock kan han så långsamt uppläsa orden,
att åhörarna kunna nedskriva dem. Av dessa två metoder var den
senare nog den vanliga. Visserligen utfärdades en förordning, att
en föreläsare skulle tala med samma hastighet som en predikant,
men förordningen förutsätter, att studenterna själva »med rop, viss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
