Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hur katten kan man vara så barnslig att för-
lita sig på känslor i ett dylikt fall.”
”Jag gjorde det icke häller, utan stod tappert
emot den vaknande böjelsen; hela min natur upp-
reste sig emot att älska en kvinna, som jag ju hade
skäl förmoda att en person, den där ju kunde vara min
far, ägde. Jag var på min vakt, och slutligen in-
billade jag mig vara herre öfver mig själf. Då gaf
mig öfversten ett äktenskapligt förtroende — —”
Han höll upp ett ögonblick och fortfor därefter:
”Det kastade hvad jag trodde mig vunnit öfver-
ända igen. Men det ordnade sig snart, jag såg min
väg klar — jag kunde ej annat. Det föreföll mig
som om öfversten afsiktligt spelat rollen af vägvisare
genom sitt förtroende och genom att ständigt föra
oss samman. Nej, jag misstager mig ej, hans skäl
känner jag ej, men ledt händelserna dit de nu äro
det har han dock delvis gjort.”
”Godt, Eva har nu också af Isa fått ett ömtå-
ligt förtroende, så jag kan på sätt och vis förstå dig.
Men detta är i alla fall en förbannad historia, om du
för det längre. Ni skola alltid ha skenet emot er,
och det skall småningom krossa er. Eller inbillar
du dig, att öfversten skall skrika ut sin äktenskaps-
historia för all världen, med varm hand skänka dig
henne, som kallas hans hustru, och kanske till förklara,
att han icke är din far.”
”Nå, intet af detta skall hända, naturligtvis. Mer
vet jag för tillfället icke. Men jag har tänkt mig —
jag har tänkt mig, att när hon gifver mig tillåtelse,
skall jag öppet tala vid öfversten.”
”Och sedan?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
