Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Trettonde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
någon ligga och lura för att sedan i en blink
lufsa fram och taga fast i honom. Tänk, mörkret!
Man ville kanske hindra honom att komma upp på
backen, hindra honom från att se ljuset bakom
den skymmande muren. Tänk, mörkret! Nu
längtade han till ljuset. Skulle han vända tillbaka
till den oroligt susande skogen, eller bjuda det onda
spetsen? Hans hjärta klappade våldsamt; tvänne
makter, en mörk och en ljus kämpade därinne.
Den ljusa segrade.
Med snabba steg gick han kring ruinen.
Stigen förde bort till branten, som stöp mot sjöns
strand. Vidden framför skymdes delvis af töcken,
men den långa sjöns vandrande glitter lyste som
silfverstjärnor på svart. I Qärran skymtades
svagt skogslinjerna och den hvita kyrkans by,
allt bakom silfvergråa slöjor.
Solstrimman i öster blef svagt violett.
Besviken stirrade Gunnar bört mot den skumma
gryningen. Han knöt händerna och kände, hur
det mörka åter fick makt med honom.
Stigen förde ända fram till stupet och krökte
där vid ett par höga, mörka enebuskar.
Gunnar satte sig mellan enebuskarna och
stödde hufvudet mot sina knutna händer.
Suset steg och sjönk och tystnade. Sol-
strimman blef klarare. Ännu sväfvade töcknet
öfver den svarta sjöns vandrande glitterstjärnor.
"Dröm! illusion! Tomhet bara!" snyftade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
