Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Trettonde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
I
1
’
129
stod länge stilla, smålog sedan förströdt, tog af
den slokiga, svarta hatten och for med handen
genom håret. Ögonen fingo ett spejande uttryck,
och hela hans ställning var
lyssnarens. Hörde
han icke det underliga bakom muren? Såg han
icke silfverhvitt ljus, som
spred sina strålknippen?
“Lyckliga dröm!" stammade han. "Men
hvarför skall jag fjättras här, hvarför skall jag
aldrig få se, hvad som ljuder och lyser därbakom?
Se, se! Det är vår. Det snöar inte mera. All
snön har smält. Hvita blommor på muren.
Underliga! Får jag inte gå dit bort? Hvarför
hålla mig kvar? Nu —
— —
nu! Hör, tonen!"
I detsamma tyckte han sig höra en
röst, som
talade mildt och smekande. “Gå, gå!" sade den,
och nu märkte han, att han var fri.
Han skyndade framåt stigen mot ruinen.
Han gick, han sprang.
Vid ruinen var allt sig likt: muren med sina
svarta källargap, tallen på sin pyramidsockel,
buskarna, lusthussnåret och den lutande grind-
stenen. Men det var vår och doft och hvita
blommor. Äppelträdens sista friska grenar prålade
med blommor. Och den ännu disiga vårmorgo-
nens luft tycktes vara fylld af dallrande, obestämda,
men klara ljud och toner, vårens eget väsen,
löftesrikt, men sväfvande.
Medan Gunnar skyndade uppför stigen, som
förde kring ruinen,, fylldes han af en
plötslig
skräck. Där i de mörka källarhålen kunde ju
Hvita kyrkans by.
ti
i
■
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
