Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Thorild och Lidner
- Thorild
- Första Stockholmstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudstaden tyckes han hava blivit uppmärksammad av en ung
flicka, och för hennes förmögenhet — 80,000 daler —
visade han sig ej okänslig. Men det mest karakteristiska
för honom är, att han aldrig nämner ett ord om, att han
älskar, utan blott att han är älskad och beundrad.
Slutligen går han så långt, att han såsom en helt naturlig
sak proponerar den vän, med vilken han i denna sak
brevväxlade, att han, den likaledes beundrande vännen, skulle
gifta sig med den unga flickan: “därför vill jag hava dig
förenad med ett av de känslofulla kvinnohjärtan, som givit
sig åt mig, för att vidga omkring mig världen av
kärleksljuvhet.“
Första Stockholmstid.
Att en himlastormare som Thorild skulle finna den lilla
idylliska och pedantiska universitetsstaden för trång, är
lätt att förstå. I ett brev från 1779 ger han också
uttryck åt en fullkomlig Wertherstämning: “Du känner, Arist,
det allmänna tvång och pedanteri, som umgängessättet i
Lund har. Ingenting är fritt och välvilligt. Allt är
ceremoni eller en kall och onaturlig ärbarhet. Vart hushåll,
inneslutet inom sig själv, vet icke annat tidsfördriv än att
observera de andra och uppsnappa visknyheter.“ Liksom
Kellgren längtade även han till huvudstaden, där ära och
ryktbarhet syntes vänta honom, möjligen en plats i den
snillrike konungens vittra krets, och i början av 1781
slog han sig på vinst och förlust ned i Stockholm. Det
första intrycket var ej förmånligt. Hans bostad, i den
gamla “staden“ mellan broarna, passade ej för en
natursvärmare som Thorild: “Instängd i detta nästet mellan
takvinklar, galler och skorstenar, förekommer jag mig såsom
en fängslad fågel. Jag suckar oupphörligt efter friheten
och skogarna.“ Men å den andra sidan fick han genast
tillfälle att giva utbrott åt den sjukliga känslosamhet, i
vilken Rousseaus lärjungar funno en sådan njutning att
fördjupa sig. Värden, hos vilken han bodde, häktades
nämligen för gäld: “O, jag kunde ej kväva mitt raseri“ —
skriver Thorild — “jag kände en rörelse att löpa bort och
ränna min kniv i rättsbetjänten, så fräck och bödelsk och
vilddjurisk och dum förekom han mig. Allt sedan i går
har jag icke gjort annat än gråtit och gått och suckat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0211.html
