Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av vårt lillfinger — o, ingenting är säkrare, än att åskan
är en förbannelse!“ Men för det andra är Thorilds vise
icke uteslutande moraliskt intresserad. Han är framför
allt geniet, han äger Guds förmåga att se allt “ur det
helas“ synpunkt, och han är i själva verket en Gud,
vilken därför äger rätt att efter sin vishet länka världens
öden. Thorild tyckte sig också känna, huru gudomens
ande genomströmmade hans väsen och gjorde honom till
en varelse av högre art än den hop, som myllrade kring
honom. “Tusen gånger“ — yttrar han — “tillbad jag
min själs omätliga ömhet, kraft, ljus och storhet. Denna
tillbedelse var det allra heligaste av min lycksalighet.
Men också trodde jag, att var dödlig var en Gud i sin
natur.“
Med Thorilds brist på skepsis och med hans oförmåga att
förstå livets realiteter ledde detta vishetsideal till ett
gränslöst högmod, som endast var möjligt hos en så naiv natur
som han, men också till en lika översvallande idealism:
“Jag hade“ — skrev han i ett efterlämnat fragment —
“blott en stor, oföränderlig tanke i livet: att förklara hela
naturen och reformera hela världen. Allt, vad jag tänkte
och gjorde, var till detta mål. Jag ville upprätta allt sant
och stort. All min äregirighet var varken mer eller mindre,
jag var antingen den störste eller den högmodigaste av
alla dödliga.“ Betänkligast var, att den vise i viss mån
stod över den vanliga moralen, och i stil därmed kunde
Thorild tillåta sig handlingar, som han hos andra
stämplade såsom lumpenheter eller uttryck för en krass
nyttighetsmoral. De allmänna etiska principer, som han uttalade,
togo också mycket ofta färg av hans rent personliga
förhållanden, och i detta som i så många andra fall kom han
därför att stå såsom en typisk representant för det släkte,
som med Rousseau kommit till världen: personligheter,
helt och hållet fyllda av sig själv, på samma gång
högstämda idealister och oerhört själviska.
En liten episod ur Thorilds ungdomsliv är i detta fall
typisk. Både i vänskap och i kärlek ville Thorild aldrig
vara givande, utan endast med en guds värdighet
mottaga sina hyllningsoffer. Vid sin första ankomst till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
