Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedervärdigheter med ett strålande gott humör. I
Hamburg, där andra utvägar synas hava trutit, lät han värva
sig till soldat, men kom lyckligtvis aldrig med i kriget,
utan reste i stället till England och därifrån med en
köpman till Danzig, där han råkade på några jesuiter, vilkas
välvilja han tyckes hava vunnit genom att låta omvända
sig. Där uppträdde han för övrigt såsom en landsflyktig
svensk aristokrat, Erik Gyllenstjerna, och under detta
namn förefaller han t. o. m. hava fått audiens hos
Sigismund, men måste till sist rymma från Danzig, då staden
omringades av svenskarna. Sedan var han ute för nya
äventyr i Frankrike, Holland, Italien och Tyskland, satt
ibland fängslad för sina bedrägerier, men lyckades alltid
rädda sitt huvud ur galgen. Slutligen förde ödet honom
till Danmark, där han under sitt falska namn ingick ett
förmånligt gifte, men blev efter nya äventyr avslöjad och
hamnade efter åtskilliga rymningar och flera spännande
processer såsom svensk fånge i Kajaneborg (1634). Där
satt han under sex år i ett ohyggligt fängelse, men blev
till sist benådad och återgick till det borgerliga samhället,
visserligen ej moraliskt förbättrad, men klokare än förut.
Sitt oroliga liv slutade han först 1669.
När Wivallius satt i fängelse och ej hade angenämare
sysselsättningar för sig, skrev han vers och de bästa vers,
som då ännu någon svensk skrivit. Något litterärt program
hade han väl icke, men han hade en stor formtalang, och
han förstod konsten att i dikten ingjuta något av sin egen
personlighet — en frisk, omedelbar uppfattning av naturen
och vagabondens kärlek till friheten, till detta obundna
äventyrarliv, som ingen kände så väl till som han. Själv
brydde han sig aldrig om att giva ut några av sina visor,
men en stor mängd av dem utkom i skillingtryck och
omtrycktes långt fram i tiden — med rätta, ty Wivallius
var dock en verklig poet. Han var vår litteraturs François
Villon, och även i hans ådror strömmade renässansens heta
blod, som århundradets teologi ej förmått kyla. Och han
var vår förste lyriker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
