96 (Huvuddragen av Sveriges litteratur / 1. Forntiden-Stormaktstiden)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Wivallius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Petri — “mycket bättre, att kristet folk alltid brukar
sådana psalmer i gästabud och andra slika ärliga samkväm
än, som nu tyvärr mycket övas, de ohöviska älskogsvisor“.
Någon annan diktning förekom knappast. Ser man på
de visböcker, som skrevos i adliga kretsar och av vilka
den s. k. Harald Olofssons visbok är den äldsta bevarade
(omkring 1572), så innehålla dessa i brokig blandning
psalmer, ballader och lyriska dikter, vilka senare dock
förefalla endast såsom mycket illa gjorda översättningar
från tyskan. Prosadikter — noveller, som i utlandet voro
så populära — lästes under 1500-talet troligen blott på
latin eller tyska; någon svensk översättning är i varje fall
ej bevarad, och först på Gustav Adolfs tid och under
förmyndarregeringen utkommo några dylika av trycket:
Grisilla, Apollonius av Tyrus m. fl. Men någon litterär
betydelse kan man ej tillmäta dem.

Wivallius.

Den ende författare, som under denna tid — början av
1630-talet — verkligen förtjänar namnet skald, var Lars
Wivallius, en bland denna tids mest originella företeelser,
men på samma gång en typ för en hel grupp av existenser, som
skymta fram i resterna av tidens domstolsprotokoll.
Renlärighetstvisterna hade så småningom framkallat en djup
likgiltighet för religionen. Hos de höga herrarna, hos Erik
Sparre och hans likar, har man väl länge iakttagit detta,
men denna indifferentism sträckte sig tydligen ganska djupt
ned, och den lätthet, med vilken jesuiterna lockade våra
studenter till sina seminarier, tyder på, att protestantismen
hos dem ej satt vidare djupt rotad. Tidens likgiltighet
för undervisningen hade dessutom hämnat sig i ett annat
avseende. Eör sitt uppehälle voro djäknarna hänvisade till
den s. k. socknegången, som Gustav Adolf förgäves sökte
avskaffa, och genom denna uppfostrades de till tiggare och
vagabonder, icke så sällan till verkliga brottslingar. Den
mest storslagne av dessa “driftedjäknar“ var Lars Wivallius.
Efter en kort vistelse i Uppsala begav han sig vid tjugu
års ålder 1625 ut på vandring för att såsom han själv
uppgav, vinna “experiens“ och lyckades verkligen tack
vare sitt goda huvud och sin moraliska fördomsfrihet att
slå sig fram utan en skilling på fickan, men trots alla

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/huvudrag/1/0114.html

		Huvuddragen av Sveriges litteratur / 1. Forntiden-Stormaktstiden / 96 (1917-1918) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|