Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Flodvattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 64 —
Lars drog sig i början. Han var icke så snabb i vänd-
ningarne som sin långbente vän, oah skulle de bli upp-
täckta och nödgas fly, finge han det svårt att med sina korta
ben hastigt nog kila undan. Men hur Benranglet pratade,
började äfventyrsblodet sjuda i kaptenens ådror, och han
gaf sin vän ett kraftigt handslag på, att han skulle dela
hans faror och hjälpa honom att lura ut de kejseiliges
hemlighet.
Och nu sutto Benranglet och kapten Lars på skans-
luckan i fören till skeppar Dietrichts koh »Den flygande
måsen», medan skeppet i mörka natten sakta gled uppåt
floden mot det fiendtliga lägret i Garz.
Vid ratten stod skeppar Dietricht trygg och säker som
alltid. Den här kampanjen tyckte han om. Den var som
bestäld åt honom. Där han snurrade med hjulet, bredbent,
korthuggen med sitt virginska tobaksblad i munnen, sin
grå vadmalsrock kring lifvet och mössan på nacken, såg
han godt ut att vara karl att kunna föra en kanonbestyc-
kad fregatt och kämpa ut en dust mot både fanen och trol-
len, om så skulle vara.
Han mindes värre nätter än denna. Nu smekte endast
en svag bris. Nu var natten ljum, och från stranden steg
upp en ljuflig doft af ängsblommor och slaget hö. Och
fartyget gled på floden, sakta som en kyrkbåt fylld af
lata drängar och pigor. Men det hade funnits nätter, då
storm rytit, då blixtar flammat, då fräsande vågor hotat
att vräka skeppet öfver ända, och då till på eländet bruu-
hyade sjöröfvare med svarta, mordlystna ögon och glim-
mande dolkar mellan tänderna likt hungriga tigrar hop-
tals klättrat öfver relingen — han mindes sådana nätter;
men lika trygg hade skeppar Dietricht äfven då tram-
pat sin skutas furuplankor. Mitt lif ligger icke i de skur-
kars händer, det beror af en annan. . . När jag dör,
så dör jag. Men till min sista blodsdroppe vill jag med
upprätt hufvud och fräjdigt mod kämpa för mitt fartyg och
försvara mitt svenska fosterlands flagga mot turkar och
hedningar och andra jesuiter, tänkte skeppar Dietricht. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
