Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sperlingsholm. Öfraby socken, Halmstads härad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han blef sedermera länsman på Köpenhamns slott och förekommer 1557 såsom
bisittare i konungens rättareting eller högsta domstol.
År 1563 utbröt det nordiska sjuårskriget, ett krig med "mord och brand" till lösen,
då konungarnas befallningar voro, "at med roeff, moerd og brand hjemsöge og aff yderste
magt dem förfölge og ödelägge"[1] eller "att bränna och ihjälslå allt för fot som uti
sådana saker ägnar och ingen forskona";[2] då danska soldaterna afskuro tungan och brösten
på svenska qvinnor[3], och svenska bönderna sköto till måls på danska fångar och "späckade"
dem med pilar[4], under det att mångåriga utskrifningar och krigsgärder decimerade och
utarmade befolkningen.
Hårdast drabbades dock Halland af detta krigs fasor. Dess mest blomstrande stad
bortsopades från jorden, herregårdar och bondbyar plundrades och brändes, ja, i vissa
delar af länet var allmogen redan två år efter krigets början så utblottad, att konungen
ej blott måste bevilja nedsättning af skatterna utan jemväl åt densamma lemna säd från
kronans magasiner och timmer ur kronans skogar. Halland var också ej blott den
närmast belägna och mest utsträckta tummelplatsen för svenskarnes anfall och härjningar;
den utgjorde äfven operationsbasen och stråkvägen för danska truppernas och friskarornas
infall i Sverige. Den svaga manstukten, särdeles bland de tyska landsknektarne och Åke
Bruns samt Michel Gydings friskaror, gjorde dessas genomtåg och vinterqvarter lika
olycksbringande som en svensk razzia. Allmogen klagade, att den led mera skada af Åke Brun
än af fienden, och att han lade dem, som vågade klaga, i bult och jern;[5] och Halmstads
borgmästare och råd bönföllo hos konungen, att Daniel Rantzou med sitt regementet
knektar icke vidare måtte inqvarteras i staden utan någorstädes på landet, ty sista vintern
(1563—64) hade en stor del af staden och dess befästning (pallisaderna) af hans knektar
nedrifvits och användts till bränsle, och, om de nu åter här förlades i vinterqvarter, skulle
staden blifva alldeles ödelagd.[6] Konungens enda åtgöranden till förekommande af sina
knektars våldsgerningar voro uppmaningar till allmogen att framskaffa foder och lifsmedel,
på det att ej soldaterna med våld skulle taga hvad de behöfde, samt goda råd till
Halmstads borgare att låta framköra ved för att sålunda skydda sina hus från att
användas till bränsle.
Men vi hafva allt för långt förirrat oss på det historiska området och återvända till
biografiens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
