Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trampar på er; och framför allt: akten er for
kattorna!”
Och så kommo de in i ankegården. Der
var ett förskräckligt skoj och väsen, ty det var
tvenne ankfamiljer som slogos om ett ålhufvud,
och ändå fick katten det till slut.
”Se, så går det till i verlden,” sade
ankungarnas förständiga mor, i det hon slickade
sig om näbben, ty äfven han hade gerna velat
ha ålhufvudet.
”Rör nu på benen, barn,” förmanade hon,
”och låt se att ni kan skynda er; och ner
med halsen för den gamla ankan derinne. Hon
är den förnämsta af alla här. Hon är af Spanskt
blod, derföre är hon så rar. Som ni ser, så
har hon ett rödt band om benet. Detta är
något utomordentligt vackert och den största
utmärkelse någon anka kan åtnjuta; det betyder
så mycket, att man icke vill bli af med
henne, och att hon skall känns igen af
menniskor och djur. Skynden er nu! — icke in
med benen! — En väluppfostrad ankunge sätter
benen långt ifrån hvarandra, liksom fader och
moder. Se så, ned med halsen nu och stig
på! Rapp!”
Och ungarne bjödo till att göra som modern
befallte dem; men de andra ankorna rundt
omkring sågo på dem och sade helt högt: ”Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
