Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan framfötterna, liksom en moder håller sitt barn i famnen.
Hon leker med honom som en kärleksrik moder, kastar honom
i höjden och uppfångar honom som en boll, stöter honom i
vattnet för att han skall lära sig simma, tager honom åter till
sig, när han blifvit trött, och kysser honom liksom menniskan.
Huru jägarne än må eftersätta henne till lands eller vatten,
lemnar hon dock äfven i den största nöd aldrig sin i munnen
burna unge. Steller fråntog honan med afsigt hennes unge,
för att se hvad hon skulle göra. Hon jämrade sig som en
bedröfvad menniska och följde honom på afstånd som en hund,
när han bar bort ungen, hvilken hon återkallade med en
stämma liknande barnens gråt. Förlorar en moder sin unge, så
magrar hon af på några dagar så betydligt, att hon blott
består af skinn och ben och låter slå ihjäl sig utan att gripa
till flykten.
Valrossen kämpar äfvenledes modigt för sina ungar.
Blifver en valrosshjord öfverraskad på isen, kastas först ungarne
i vattnet och bringas i säkerhet, hvarefter sedan de äldre
djuren återvända med fruktansvärdt rytande och tandagnisslan
och söka rycka sönder båten med sina betar eller få honom
att kantra.
Äfven hvalfisken älskar sin unge särdeles ömt och skyr ej
någon fara för att beskydda eller rädda honom.
Hvalfiskfångarne begagna sig på ett skändligt sätt af denna trogna
moderskärlek och slunga den mördande harpunen i sidan på den
unga hvalfisken, emedan de väl veta att den ängsliga modern
snart skall visa sig för att bistå sin unge eller snarare för att
dela hans sorgliga öde.
Föräldrarnes ömhet vedergälles hos många däggdjur
genom en icke mindre öm barnakärlek!
När den amerikanska bisonkon förblöder under jägarens
kula, söker kalfven icke att undfly, utan stannar hos den fallna
modern med alla tecken af en stark naturlig kärlek. Utan att
vidare bekymra sig om det unga djuret, hvilket han rätt väl
vet är alldeles onödigt, sönderstyckar jägaren liket, lägger
köttet på sin häst och återvänder till hemmet åtföljd af den
arme kalfven, som, följande sin vackra instinkt, öfverlemnar sig
sjelf åt slagtknifven.
Nordpolsfararen Beechey berättar, huru en stor skara
valrossar, anförd af ett särdeles modigt och starkt djur, angrep
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
