Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
sin myndighet hotad och var fast besluten att hävda
den på det eftertryckligaste sätt, som stod honom till
buds. Litet osäker gick Valdemar före, tätt följd av
fadern. Mor Betulander väntade häpen och förvirrad
utanför.
»Jesses då, Betulander, du tänker väl inte slå
gossen?» ropade hon, så fort mannen blev synlig.
Betulander stannade överraskad, men sonen ryckte
ett steg närmare.
»Ordning å skick, sa’ du», började Valdemar med
skälvande stämma. »Jag undrar just, vems fel det ä,
att så’nt aldrig funnits här! Du super å dillar å går
som ett åtlöje för hela ön, det gör du. Men skaffa
mat i huset, det kan du inte. Å så tror du, att jag
skulle ta stryk av dej. Nää du! Kan så vara, att
det ä svinaktigt att slå sin egen far, men härvidlag
kallas det självförsvar. Du får slå först, sen ä det
min tur.» Valdemar teg och väntade en stund,
därefter fortsatte han. »Vill inte du reda opp’et, så får
väl morsan å jag ta’ hand om rasket. Här har
gumman setat å svultit, medan du legat som ett vrak. Det
ä din sak. Klara du dej, vi ska nog klara oss! Men
försök inte hindra!»
Betulander hade sjunkit ihop på trappan och
sneglade under lugg åt det håll, där sonen stod. Han
försökte morska upp sig och svara, men det stockade sig
i halsen på honom. Han hade aldrig så tydligt som
nu känt, att han var gammal och förbrukad. Han
dög inte ens till att tukta en f jortonåring. Hans huvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
