- Project Runeberg -  Om Konung Gustaf II Adolfs karaktersutveckling, särdeles under den tidigare delens af hans lefnad /
IV

(1863) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IV

sitt lefverne och. Kela sitt väsendes skick, "I upsyn, i tal

och i seder’, tvingar menniskor att gifva sig. Når man
kommit något längre fram i lifvet, så att man känner att
man befinner sig på den senare hälften, då växer
fortroendet långsamt, men har den växten slagit rot, så låter
den sig icke lätt upryckas. Och den kan slå rot, i mån
som man lärer känna hvarandra. Vi känna hvarandra
nu of ullständigt. De fleste ibland eder sågo icke mig under
min förra tid i Upsala och jag icke dem; ickeheller
kommer jag till eder oförändrad sådan jag var, då jag
tog farväl af den sista ibland de generationer af Upsala
studenter, med hvilka jag förr lefde och kämpade. Jag
har aktat på verldens gång, månghundrade tankar och
känslor, den ena intet lik den andra, hafva strukit fram
och åter, genom hufvud och hjerta, såsom svallvågor,
när jag har tänkt på Sveriges begge universiteter, på
deras förhållande Ull hvarandra och till den svenska
kulturen och när jag särskildt har tänkt på Upsala
universitet och dess studenter. Jag har tänkt ibland
annat på förhoppningar, som svika, och på irrsken, som
blända. Jag är icke obekant med sådant. Desto större
blifver*aktnin :en, fastare förtroendet om det visar sig att
hoppet icke sviker och att det som gladde ögat och värmde
hjertat, när man såg studenterne, icke var ett irrsken.
Och den jag fästat mig vid, honom öfver gifver jag icke
lätt. Jag kan tåla åtskilligt innan jag det gör. Jag vet
att jag kan vara trofast. Furtroendet kan jag icke
gifva otvungen, men önskar så innerligt att tvingas dertill.
Och den som är njugg på beröm emot andra, bör äfven
fordra ett och annat af sig sjelf. Man får ej begära mera
ån man gifver. Förtroendet, som jag icke bjuder ut på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:47:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/giiakarakt/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free