Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
ur sikte de begynnelsepunkter, från hvilka dessa trådar utgå. Detta
utgör en stor fåra för barnet, och denna fara visar sig snart.
Barnet framjollrar modersnamnet, det älskar, är tacksamt, förtröstar
och följer. Det framjollrar Guds namn, det älskar, är tacksamt,
förtröstar och följer. Men bevekelsegrunden för tacksamheten, kärleken
och förtroendet försvinna vid första utveckling: Barnet behöfver
ej längre modern. Världen, som omgifver barnet, tillropar det med
hela sinnestjusningen af dess första uppenbarelse: nu är du mitt.
Barnet hör denna den nya uppenbarelsens röst, det måste
höra den. Det helt späda barnets instinkt är försvunnen, instinkten
af dess alltjämt växande krafter intager dess plats, och sedlighetens
frö, i den mån det utgår från känslor, hvilka tillhöra det späda
barnet, dör ögonblickligen och måste dö — såvida ej någon i detta
ögonblick fäster vid skapelsens gyllene slända dess lifs tråd, d. v. s.
de första intrycken uppväckta hos barnet genom de upphöjda
känslorna i dess sedliga natur. Moder, moder! Världen börjar nu att
skilja ditt barn från ditt hjärta, och om i detta ögonblick ingen fäster
dess ädlare naturs känslor vid sinnesvärldens nya uppenbarelse, så
har det skett, moder, moder, barnet är ryckt från ditt hjärta. Den
nya världen blir dess moder, blir dess Gud. Sinnenas njutning blir
barnets. Barnets egenmäktighet blir dess Gud.
Moder, moder! Det har förlorat dig, det har förlorat Gud,
det har förlorat sig själft, kärlekens låga har utslocknat i dess själ,
själfaktningens frö har dött hos barnet, det går emot fördärfvet af
ett ohäjdadt sträfvande efter sinnesnjutning.
Mänsklighet, mänsklighet! Se här den öfvergångsperiod, vid
hvilken det späda barnets känsla försvinner och lämnar plats åt de
första af modern oafhängiga intryck, som världens tjusning
uppväcker. Se här den stund, då för första gången den för vår naturs
ädlaste .känslor mest gynnsamma jordmån viker undan barnets fötter.
Den stund, då modern börjar att ej mer vara det för barnet, som
hon förut varit, då tvärtom fröet till förtroende för världens nya
och lifliga uppenbarelse utvecklas hos barnet, då tjusningen af denna
syn utplånar och uppslukar dess tro på modern, som ej mer är för
det, hvad hon varit, och därmed också förtroendet till den osedde
och okände Guden. Sålunda kväfva de hårdt och djupt i
hvarandra sig slingrande gräsrötterna de ädlaste plantors finaste
rottrådar. Mänsklighet, mänsklighet! Här är det lifvets skede, då
skilsmässan äger rum mellan de förtroendets känslor, som barnet
ägnat modern och Gud, och det förtroende, som det ägnar åt denna
världs nya uppenbarelse och allt som finnes i den, här på denna
skiljoväg skulle du använda liela din konst och hela din kraft att
hos ditt barn i all sin renhet upprätthålla tacksamhetens, kärlekens,
förtroendets och lydnadens känslor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
