Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
modern. Barnet börjar känna en skugga af förnimmelsen, att modern
ej allenast är till i världen för dess skull, det börjar befara den
första skuggau af en förnimmelse, att ej allt i världen är till för
dess skull och härmed uppstår också den andra känslan; det känner
att ej ens det själf är till i världen ensamt för sin egen skull, den
första förnimmelsen af plikt och rätt har uppstått hos barnet.
Dessa äro de första grunddragen till den sedliga
själfutveck-lingen, hvilken naturförhållandet mellan dibarnet och modern föder.
Häri ligger emellertid också helt och i hela sitt omfång det sinnliga
fröet till den sinnesstämning, hvilken drager människan i sin kärlek
till vår naturs Skapare, d. v. s. fröet till alla känslor af kärlek till
Gud genom tron är i människans väsen samma frö, som det späda
barnets kärlek till modern. Också är sättet, på hvilket dessa känslor
utveckla sig, på båda vägarne ett och detsamma.
På båda vägarne hör det späda barnet, tror och följer, men
det vet vid denna tidpunkt i båda hänseenden ej, hvad det tror och
hvad det gör. Emellertid börja de första motiven till dess tro och
dess handlingar i denna tidpunkt snart att försvinna. Dess sig så
småningom utvecklande personlighet tillåter det nu att släppa moderns
hand, det börjar få känslan af sin personlighet, och i dess bröst
utvecklar sig en stilla aning: jag behöfver ej mer min moder. Modern
läser denna groende tanke i barnets ögon, hon trycker fastare än
någonsin den älskade till sitt hjärta och säger till barnet med en
röst, det ännu aldrig hört: Barn, det är en Gud, som du behöfver,
då du icke mer behöfver mig, det är en Gud, som tager dig i sina
armar, då icke jag mer förmår att skydda dig; det är en Gud, som
bereder dig lycka och glädje, då jag icke mer förmår det — då
rör sig i barnets bröst något outsägligt, en helig rörelse, en böjelse
att tro, som höjer det öfver sig själft. Det gläder sig åt Guds namn,
när modern uttalar det. Kärlekens, tacksamhetens och förtröstans
känslor, som utvecklat sig vid moderns barm, vidga sig och omfatta
från denna stund Gud, som det omfattat fader och moder.
Lydnaden har erhållit ett större fält, barnet, som nu tror på Guds öga
som på moderns öga, gör nu det rätta för Guds skull, som det
hittills gjort det för moderns.
Dessa första modersoskuldens och modershjärtats försök att
förena själfständighetens första känslor genom gudsfruktans böjelser
med de just utvecklade sedlighetskänslorna visa, på hvilken väg
undervisningen och uppfostran väsentligen måste slå in, om de med
säkerhet vilja uppnå vår förädling.
Liksom de första fröen till kärlek, tacksamhet, förtröstan och
lydnad endast varit en enkel följd af sammanträffande instinktsartade
känslor mellan moder och barn, så är nu den vidare utvecklingen
af dessa frön en hög, mänsklig konst, men en konst, hvilkens trådar
genast falla ur dina händer, när du om blott ett ögonblick förlorar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
