Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast afståndet mellan meridianerna,
har Mercatorsprojektionen också afståndet
mellan parallellerna utsatt till dess verkliga
utsträckning. Dess olägenhet är, att ytorna mot polen,
i följd af konstruktionssättet utdragas både på
bredd (såsom i alla cylindriska projektioner) och på
längd, medan de på klotet i verkligheten aftaga. Ett
gradfält är på en jordglob hälften så stort under 60°
bredd som vid ekvatorn, men i Mercators projektion
dubbelt så stort som vid ekvatorn. Polen själf
kan denna projektion aldrig nå, då den ju ifrån en
punkt skulle förvandlas till en öfver hela jordens
bredd utsträckt linje. Mercatorprojektionen har sin
största betydelse för sjökorten, enär loxodromerna
(kurslinjerna) enligt den blifva räta linjer. Kursen
kan således bestämmas helt enkelt genom att
sammanbinda dess tvänne ändpunkter med en rät linja,
och sedan med hjälp af sjökortets vindrosor fixera
dennas riktning, hvilket sker därigenom, att man genom
den närmaste vindrosen lägger en linje parallell med
kurslinjen. Det vindstreck, med hvilket denna linje
sammanfaller, är den sökta kursen.
Ännu en annan projektion brukar hänföras till
Mercator[1],
enär den förekommer i den första holländska
upplagan af hans atlas, utgifven af JODOCUS HONDS
(HONDIUS), som köpt Mercators plåtar. Denna edition
innehåller flera i originalupplagan icke intagna
kartor af Mercator[2]. Projektionen är där använd
för en karta öfver Syd-Amerika. Mittelmeridianen
är en rät linje, delad i lika stora breddgrader,
som utmärkas genom räta parallella linjer. På
hvarje sådan utsattes från mittelmeridianen räknadt
meridianpunkterna efter deras verkliga afstånd, och
dessa delningspunkter sammanbindas genom kurvor,
som löpa samman i polerna. Kartan får sålunda ett
ovalt gradnät och blir mycket lika den ofvannämnda
Bordones ovala projektion. Den kallas numera efter två
senare kartografer för Sanson-Flamsteeds projektion
(fig. 28).
En modifikation af den vanliga koniska projektionen,
hvilken numera brukar kallas De l’Isles projektion efter
nämnde fransman (död 1768), som användt den i en karta
öfver Ryssland, möter också hos Mercator. I stället
för att lägga medelpunkten för projektionsplanet
där konen och klotet tangera hvarandra, förlägges
den bakom tangeringspunkten, så att planet afskär en
kalott af klotet[3].
Med de många nyheter, som uppfunnits inom
projektionsläran under det 16:e århundradet, nöjde
inan sig sedan i öfver ett hundra år. Det är först
in på 1700-talet, som vi träffa några vidare framsteg
inom denna del af geografien.
De legender, ofta af mytisk natur, hvarmed medeltidens
kartor voro öfversållade, försvunno icke fullständigt
under denna period. Ännu hos Ortelius träffa vi
historier om de »instängda judarne», och Mercator
anger platsen för »Ung och Mongul», de arabiska namnen
på Gog och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
