Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De flesta af dessa perspektiviska projektioner
voro kända i forntiden, och de båda viktigaste, den
ortografiska och stereografiska hafva af Ptolemæos
beskrifvits i två särskilda uppsatser, men hvarken
han eller någon af hans efterföljare under medeltiden
har användt dem vid kartritning. Den förste, som
under nyare tider framställer ett stereografiskt
gradnät är REISCH i Margarita Philosophica nova
(1512), sedan JOHANNES WERNER (1514), och den första
tryckta kartan i denna projektion förekommer i
APIANUS kosmografi (1524), tecknad i stereografisk
polarprojektion. WERNER rekommenderade särskildt
den stereografiska horisontalprojektionen, men
något försök att använda den gjordes icke[1]. Däremot
begagnades ofta den stereografiska polarprojektionen;
ORONTIUS FlNÆUS har först gjort ett gradnät i
stereografisk ekvatorialprojektion (1532). Redan ROGER
BACON beskref den ortografiska meridianprojektionen,
och han skall äfven hafva gjort en karta i den,
ehuru hon är förkommen. På 1500-talet möta vi denna
projektion först i Apianus kosmografi.
Ingen af 1500-talets kartritare har begagnat så
många nya projektionsmetoder som MERCATOR. Med honom
börjar i själfva verket en ny period i kartografiens
historia, hvilken karakteriseras – utom af de
förbättrade eller nya projektionerna – däraf, att
specialkartor allt mer träda i stället för de förut
mest vanliga världskartorna, och däraf att Ptolemæos
förlorar sin auktoritet. Vi vilja här[2] redogöra för
de nya projektioner, som genom honom kommo i bruk.
Den stereografiska polarprojektionen lider af det
fel, att breddgraderna i grannskapet af ekvatorn
blifva betydligt större än vid polerna, medan
de i den ortografiska polarprojektionen blifva
betydligt mindre. För att afhjälpa dessa olägenheter
konstruerade Mercator en ekvidistant polarprojektion,
där alltså afståndet mellan alla breddgraderna var
lika stort. Den användes först på hans karta öfver
norden af år 1569[3].
Mest berömd och använd blef hans isogona
(vinkeltrogna) cylindriska projektion, hvilken
han först använde på sin stora världskarta
af 1569, och som kallas Mercators projektion,
(fig. 30). Både längd- och breddgrader äro rätliniga
och skära hvarandra under räta vinklar, men medan
meridianerna äro ekvidistanta, ökas afståndet mellan
breddgraderna mot polerna, så att ett riktigt
förhållande mellan longitud och latitudgrader
bibehålies[4]. Därigenom skiljer sig Mercatorskartan
från de äldre plattkartorna, (fig. 29) hvilka icke
togo någon hänsyn till jordens klotform, utan gåfvo
alla breddgrader samma afstånd från hvarandra. Medan
plattkartorna därför troget återgifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
